Wihoo

Det var nästan som förr i tiden, vår middagsdejt på Mississippi. Jag var visserligen aningen för finklädd men det kändes skönt att byta spyfläckat mot något annat. Vi började dock med ett stort gräl hemma innan vi gick dit och ett tag trodde jag att stämningen aldrig skulle återhämta sig, men det gjorde den. Och det var så fint. Kände mig lite kär i min man. Vi gick till och med till Kvarnen, denna sunkens sista utpost, och träffade en kompis snabbt. Tre hela timmar var vi borta, och sen fick jag sova ostört i fyra timmar. Stor lyx.

Nu gäller det bara att behålla den fina stämningen ett tag, jag tror inte en dag har gått de senaste veckorna utan att vi har skrikit åt varandra. Sömnbrist och ingen närhet gör inte så fina saker med människor. Och om vi skulle vilja ha någon form av mer avancerad närhet tror jag faktiskt att det är helt omöjligt. Detta barn verkar endast sova i någons famn. Och vi kan ju inte gärna hyra in någon som sitter med honom i andra rummet, under tiden. Inte gärna.