Här kommer inga tårar

Skulle behöva en rejäl cry out men jag gråter inte, jag är förstenad av skräck. 

Ovisshet är kanske mitt värsta tillstånd. Hoppet är den ondaste förljeslagaren. Jag vill bara veta hur det ska bli. Vad jag ska göra. Hur jag ska må.

Och det här med att söka jobb. Väldigt väldigt jobbigt är det. Första ska man hitta ett att söka, sen skriva något enastående. Sen borde det vara klart. Men det är det inte, för först ska man vänta på att någon ringer och det kanske de aldrig gör och då får man börja om igen. Och ringer de så ska man träffas. Kanske många gånger. Sen ska det ringas på referenser. Vägen är så väldigt lång, hur ska man någonsin komma fram?