Om facket och så
Att sitta i båten är rätt strategi just nu. Även om jag vill att det ska hända något så att jag slipper ha ångest och bli stressad för varje sak jag gör. Är rädd att hälla upp kaffe fel till och med. Det är både normalt och helt sjukt. För jag vet inte vart mitt liv är på väg. Och det är ok att vara orolig då. Frågan är bara hur mycket. Jag vet att möjligheter kommer och går, saker händer och jag kanske gör något helt annat om ett halvår. Men det är just det, att ovissheten dödar mig.
Dessutom har min onda onda visdomstand valt att dyka upp just nu. Säkert en stressreaktion. Men det gör ont som fan ändå. Och det hade inte varit hela världen, jag är van att hantera den med Citodon coch Penicillin. Men vi åker till landet på torsdag, och åker jag dit under påsk, finns väldigt få möjligheter att åka hem. Så den får bestämma sig före torsdag morgon, fullständig inflammation eller helst ingen alls. Annars blir det tandakut på torsdag förmiddag. Men behöver veta innan dess, thank you very much.
Och en annan grej. Jag hade önskat rätt mycket att gå ner de där sista fem kilona. Jag har gjort det nu. Hade mycket gärna haft dem kvar om jag hade varit lycklig på jobbet istället. En nyttig tankeställare för framtiden. Fokusera på vad som är viktigt. Det är inte de där kilona. Kanske blir en av mina fyrtioårsönskningar sanna - att en gång för alla bli kompis med min kropp. (OBS ej visdomstanden.)
Dessutom har min onda onda visdomstand valt att dyka upp just nu. Säkert en stressreaktion. Men det gör ont som fan ändå. Och det hade inte varit hela världen, jag är van att hantera den med Citodon coch Penicillin. Men vi åker till landet på torsdag, och åker jag dit under påsk, finns väldigt få möjligheter att åka hem. Så den får bestämma sig före torsdag morgon, fullständig inflammation eller helst ingen alls. Annars blir det tandakut på torsdag förmiddag. Men behöver veta innan dess, thank you very much.
Och en annan grej. Jag hade önskat rätt mycket att gå ner de där sista fem kilona. Jag har gjort det nu. Hade mycket gärna haft dem kvar om jag hade varit lycklig på jobbet istället. En nyttig tankeställare för framtiden. Fokusera på vad som är viktigt. Det är inte de där kilona. Kanske blir en av mina fyrtioårsönskningar sanna - att en gång för alla bli kompis med min kropp. (OBS ej visdomstanden.)
posted by Bitter at 22:44
2 Comments:
Jag var på en arbetsplats med psykopatchefer och vi hade det för jävligt. Så är det nog inte hos dig, men en erfarenhet är att "alla" kommer att tjata på dig om att sluta. Men i sådana här svårigheter blir det en slags inlåsningseffekt. Man tror till slut inte att man duger till att koka kaffe och hur i helvete ska man då söka jobb? De som klarade sig bäst hos oss var de som skaffade sid stöd utifrån. En psykolog, en jurist- det var olika. Tjata inte sönder din man, betala någon för att lyssna på och stötta dig. Om du tror att fler är drabbade på jobbet, sök kontakt med övriga. Verkar det vara så att det är en skuldprocess, att du blivit syndabock? Det är mycket vanligt i organisationer. Läs på om sådana processer för att lyfta näsan från dig som individ till det strukturella i organisationen. Det kan hjälpa dig att se att det inte är dig det är fel på. Lycka till
Tack för väldigt bra tips! Jag har bokat både coachsamtal för självförtroendet och för att reda ut vad jag kan och vill samt tio samtal hos terapeut för krishantering och sjävkänsla och hur jag ska låta bli att oroa mig så mycket. Ska försöka låta min man få ta så lite som möjligt. Han ställer ändå upp till tusen nu.
Delvis har jag blivit syndabock, men jag har fått veta att fler kommer att drabbas, vet ännu inte vad bara. Jag tycker att det är fegt och riktigt dåligt att inte ta sitt eget ansvar för detta, något min chef vägrar göra, åtminstone utåt. Men läget för mig är fortfarande samma. Jag vet inte vad som händer i framtiden, och det oroar mig mycket.
Skicka en kommentar
<< Home