Men annars..

Annars är det väl inte tipptopp. Det är det inte och jag pendlar mellan försiktigt hopp och uppgivenhet om vi ska komma förbi denna uppenbara svacka. Vi är båda arga och sura hela tiden, och kommunicerar inte alls, eller inte bra i alla fall. Barnen är ledsna, särskilt Sigge märker att vi är osams, och jag låser in mig på jobbet och gråter när jag tänker på hur orolig min superkänsliga pojke är. Vill vända ut och in på mig själv för att göra honom trygg och lycklig, men det är svårt när man inte själv är det.


Vi bråkar ju inte om något särskilt, kommer sällan ihåg vad som utlöser konflikterna, problemet är vårt sätt att bråka, och att det är en konstant vresighet. Jag känner sällan att jag vågar säga saker, för att jag inte vet hur det kommer att landa, och han säger att han upplever det likadant.


Jag bävar för ledigheten, som i övrigt är väldigt efterlängtad för mig. Antingen lagar och lugnar den en del, eller så gör den tillvaron outhärdlig.


Jag vill verkligen inte skilja mig. Men det är svårt att leva i en krigszon. Det är det.