Andra jävliga saker

Nu har vi mailat en del om P och det beslutet etc och det har känts bra. Jag frågade igen om vi kunde ses i veckan och han sa att han var upptagen tis, ons och torsdag men att vi skulle ta en kaffe senare. Jag måste prata med honom då och jag vet inte riktigt vad jag skall säga. Det blir ju det sista som sägs mellan oss. Jag funderar på att säga ”nu vill jag prata lite om oss”. Vad är din agenda egentligen? Vill du träffa mig mer? Varför inte? Vad har förändrats? Varför har du inte sagt till tidigare? Det måste göras. Jag kommer att bli helt förkrossad men jag vet ju innerst inne att han inte vill ha mig och att jag borde förkorta den här plågan med en gång. Se till att det går över fort. Men så jävla hellish att se honom varje dag på jobbet och veta att jag inte kan få honom. Jag hatar när mitt hjärta krossas. Jag klarar det inte. Jag skulle helst av allt aldrig vilja se honom mer.

Känns som om jag bara ska skita i honom nu. Orkar inte ta initiativ till fika, orkar inte ta upp det här jobbiga med honom, jag kommer ju att få nobben i alla fall. Orkar inte förnedra mig mer. Vad han än ger mig för uppmuntran ska jag nu totaldissa honom. Ska gå hem och gråta sönder mig idag och besluta mig för att det är över. Ska sen ta tag i mitt liv, hänga med på kul saker, börja träna, köpa lägenhet och ta tag i det projektet. Och inte prata med S överhuvudtaget, kanske kommer jag över det då, kanske undrar han vad som hänt och vill ta kontakt. Jag kommer inte vara hans vän om han tror det, för jag vet faktiskt inte vad han håller på med. Ska bara säga att allt är superbra hela tiden och inte visa honom mer känslor. Han förtjänar dem inte. Skulle vilja att vi var ute med jobbet vid något tillfälle, att han blir full och vill hångla och då kan jag säga att jag inte kan det för att jag är kär i honom och att jag inte orkar vara ledsen mer över att han inte vill ha mig. Finns ju en liten, liten chans att han vill träffa mig men inte riktigt vet hur allvarligt och då håller jag mig borta så får han ta tag i detta själv. Jag har förödmjukat mig nog inför honom.

Jag måste hitta ett nytt fokus och framförallt finna ro och trygghet i mig själv. Jag måste tycka att det är roligt att leva ensam och se det som en möjlighet istället för ett hinder. Jag måste sluta bli kär i människor som inte vill ha mig. Jag trodde M var sista gången men det verkar ju upprepa sig om och om igen. Nästa gång skall jag i alla fall vara mycket hårdare mot mig själv och INTE förnedra mig. EN gång kan man fråga men det får vara det enda. Får jag ingen respons är det inte värt det längre. Undrar vad som hade hänt om jag hade legat lågt som fan den här gången. Ska försöka komma fram till när det gick snett. Det är riktigt svårt men det var väl fel från början att jag var ihop med P då. Sen borde jag ha sagt till honom i ett tidigt skede att jag finns här om du vill träffa mig, men jag tänker inte jaga dig. Eller jag vet inte, det där lät ju inte så bra. Jag undrar när jag kommer att träffa någon igen, det kan ju dröja åratal. Jag kräks inför tanken på att vara ensam så länge. Fast hela poängen är ju att jag ska klara mig ensam och bli lycklig utan någon man. Jag vet inte om det kommer att lyckas, men en egen lägenhet är väl ett bra första steg i alla fall. Då har jag ett annat fokus och något att hålla på mig under den värsta perioden. Men jag måste finna ron i mig själv. HUR gör man det. Måste kanske gå och köpa någon självhjälpsbok och se om jag kan läsa mig till några knep. Jag fattar bara inte varför han inte kan vara kär i mig. Vad har jag gjort för fel, när gick det fel, vad kunde jag ha gjort annorlunda. Det kändes ju så otroligt bra i början, jag var helt rusig när jag berättade för K och var helt säker på att han faktiskt var kär i mig. Vad skulle göra någon annan bättre lämpad för honom. Jag fattar inte det. Vad är det jag saknar. Detta är frågor som jag måste få svar på, det äter upp mig inifrån. Å andra sidan är det sjukt osjälvständigt att fråga, tjata och klänga på någon som redan har visat att han inte är intresserad. Men jag blir så jävla förbannad att han bara dissar mig, vi kan ju inte jobba, att han inte fattar det. Bara för att han inte har några känslor så är ju hans vardag lätt men min är ett helvete.