It's not going my way

Jag är så sjukt förtvivlad, igen. Det upprepar sig varje vecka, samma mönster. Men den här gången känner jag mig mest uppgiven och illamående när jag tänker på det. Känner mig mer och mer avtrubbad. Hela problemet handlar om att jag är så väldigt mycket mer kär i honom än vad han är i mig. Och det går inte att fixa. Jag anstränger mig, ger och ger, allt jag kan. Jag överaskar, bjuder, planerar, och får ett uppskattande gensvar, men aldrig något från hans sida, inget extra utan allt är så sjukt centrerat krings hans enorma ego. Han bara tar emot, och gillar det säkert, och tycker mycket om mig. Till slut sluter jag mig, vilket han ju genast märker och undrar hur det är fatt. Och jag kan inte berätta för det går inte att konkretisera, det är bara en ständigt gnagande känsla av att jag kommer att bli lämnad any day now. Om jag till slut lyckas bli så avtrubbad att jag inte längre bryr mig är det ju ändå över, för då kan jag inte tillbringa någon tid med honom. Vi (läs Jag) har planerat en femdagars semester på landet, för att vila och vara tillsammans. Han har inte bett om semester, försökt boka biljetter, fixa bil eller något alls. han har tackat ja till en middag den helgen. Mest för att han inte har någon koll. Och när jag för det på tal tycker han att fem dagar är för länge. Då kan det fan i mig vara. Tänker inte tvinga på honom mitt sällskap, tänker inte ösa all kärlek jag har över honom. Den borde sparas till någon som verkligen älskar mig och uppskattar den.

Jag backar nu, orkar inte ta initiativ och ligga och vänta på sms och telefonsamtal, orkar inte vänta på att han ska säga något fint och kärleksfullt. Orkar verkligen inte. Har ett gnagande sår i magen som närs av detta.

Han ville ha sex igår när vi om hem och jag var bara ledsen, lite hemligt, men lyckas ändå säga "jag behöver nog dig mer än din penis idag". Vilket han ju reagerar på, men frågar om det är Ok att han fortsätter. Hvadever säger jag, är han inte lyhörd nog så orkar jag inte fortsätta. Men hur fan man kan ligga med någon som ligger helt stilla och apatisk övergår mitt förstånd. Förstår det inte. Och efteråt somnade han omedelbart. Kunde han åtmisntone inte ha bjudit på lite skuldmedveten kärlek?

Han åker bort nu igen imorgon, och mamma är här, så jag ska låta bli honom, koncentrera mig på annat. Hade ingen aning om hur det kändes att älska så mycket och inte få det tillbaka. Fast det var väl på tiden, antar jag.