Me and my friends

Jag tänker på rätt många olika saker just nu, och en av dem är vänner, och relationer. Telefonboken är full med namn, men vad betyder de egentligen? Jag har tre nära vänner här i Stockholm och två på annan ort, förutom mina systrar som står mig väldigt nära. Jag är väldigt lyckligt lottad som har så många riktigt nära vänner. Sen finns det en hel radda människor jag träffat under årens lopp som betyder mindre för mig. Som inte ger mig särskilt mycket men som stjäl mycket energi. Sådana jag haft oerhört kul med och som jag kanske är nostalgiskt förbunden med. Jag har börjat tröttna på att vara den som håller ihop bekantskapen, som alltid tar initiativ till att träffas och alltid vara den som hör av sig. Vad skulle hända om jag lät bli? Troligtvis skulle de försvinna, och jag vet inte om jag skulle sakna dem särskilt mycket. Det jag framförallt brottas med är bilden av mig själv, som en person med mycket vänner, tryggheten i att ha lite ”back-up” personer att ringa om det skulle behövas. Identiteten som definieras av att en människa skulle vara lyckad och lyckligare med många vänner. Och samtidigt inser jag ju att jag inte kan hålla kvar vid ett antal personer för att det stärker bilden av mig själv. Det är väl snarare så att processen måste få ta lite tid, att landa i insikten att jag ju så klart är bra ändå. Och jag har väl egentligen redan fattad beslutet men jag tror att det behöver gnuggas lite för att bli ännu mer självklart. Jag tror och hoppas på en stor lättnad när jag bestämt mig, så att jag kan lägga det bakom mig och släppa oron och tvånget att skapa tillfällen att träffas, så att jag inte ska förlora dem. När jag beslutat mig för att inte vara rädd för det, kanske saker och ting blir annorlunda. Vissa av dem saknar kanske mig, och då måste jag överväga hur viktiga de är för mig igen. Men det blir då en senare fråga.