Söndag, en bra sådan
Två dagar i skärgården kan göra vem som helst glad. Strålande sol, helt stilla vatten och bara hjärtskärande vackert. Me like. Vi har krattat och slipat trädgårdsmöbler, men mest sovit, vilat och andats. Mkt nyttigt.
Tillbaka nu, med mer energi, jag målar mer i köket, jag rensat och städar undan. Jag vill ha utrymme och rent. Sen tre korta dagar kvar innan jag åker ut igen.
Om jag fortsätter att bli harmonisk kommer den här bloggen bli vansinnigt tråkig. I'm sorry.
Tillbaka nu, med mer energi, jag målar mer i köket, jag rensat och städar undan. Jag vill ha utrymme och rent. Sen tre korta dagar kvar innan jag åker ut igen.
Om jag fortsätter att bli harmonisk kommer den här bloggen bli vansinnigt tråkig. I'm sorry.
posted by Bitter at 16:42
4 Comments:
Undra om det är det som är kvittot på vår framgång? En avslutad blogg och ett fantastiskt liv i verklig-verkligheten. Vad tror du?
Hur skulle jag klara mig utan mina bloggbesökare?
Ja, och nej. Det fantastiska livet är inte beständigt, även om jag skule önska det, så tror jag inte på det. Har man tur finns det boggbesökare som vill läsa om lyckliga saker, i mellanakten. Men man kommer alltid tillbaka. Förhoppningsvis något klokare, något mer nyanserad. Det vore nästan tråkigt att vara lycklig från nu till evigheten. Eller?
Kanske inte tråkigt direkt... men olidligt för omgivningen.
Mycket av mänskliga drivkrafter kommer från allt annat än lycka känns det som. Viljan att förändras, gå framåt och utvecklas grundar sig i en tro på att man kan få det bättre.
Att nånstans där framme väntar en tillvaro som är lite roligare, lite mer intressant och harmonisk. Så tror jag.
Och våra bloggar speglar den resan. En längtan och en strävan. Det är därför jag tycker om att läsa det du skriver. Och det är därför du gillar det jag skriver. Så tror jag.
Längtan och strävan är nödvändig, givetvis. Men jag tränar på, om önskar det från alla, att ibland se det som finns nu. Jag själv saknar egentligen inget, och ändå finns inte lyckan där. Det är sorgligt och tomt. Men samtdigt nödvängdigt för utvecklingen. Det enda jag önskar är väl att jag inte hade ett så starkt behov av framåtskridande. Lite mer acceptans hade inte skadat.
Men visst har du rätt.
Skicka en kommentar
<< Home