hångel

Efter mitt personliga maraton, som jag inte kommer att kunna släppa på ett tag, kom DB hem till mig på middag. Han hade bjudit in sig själv, märk väl. Han räddade dessutom alla mina bilder och hela mitt itunes. Bara därför är jag jag tacksam. Jag gjorde köttbullar och potatismos (äkta sådant A). Sen satt vi hela kvällen och höll på med datorn. Närmare och närmare. Det var nice, men jag ändå vaccinerad mot honom. Sen skickade jag hem honom, vid tolv och i dörren, åh i dörren så bara... Jesus, han kysser fortfarande galet bra. Jag blev svag för ett ögonblick. Mycket svag. Svaga knän. Men han fick gå hem. Och fastän jag avpolleterat honom, ja trots det, finns det några milligram av mig som vill ha MER. Men jag väntar och vet inte. Vi får se. Och svaret på vad han vill är fortfarande dunkelt. Vad jag vill är mycket obskyrt. Jag vet ett dock: fler sådana kyssar är helt ok. Men alla initiativ är hans. Och det känns bra så. Blir det inte mer mår jag mycket bra ändå. Det är ändå inte alla som går från 20 min löpning till en timma på en månad. Jag gillar mest mig själv just nu.