Det kanske är så här det är

Jag sitter i mitt köksfönster och läser, unnar mig ett glas vin och en cigg efter en vecka i askes. I min vardagsrumssoffa ligger världens snyggaste man och läser med en öl inkilad mellan benen. Jag mår alldeles förträffligt, det har varit en lång fin dag, med bara VI, sällsynt dessa dagar.

Och det slår mig att kanske är det ändå honom jag behöver. Jag som bygger min självkänsla och mitt existensberättigande på bekräftelse från andra människor. Som visserligen nyktert kan inse det men inte göra något åt det. Om inte andra säger att jag är bra eller andra trevliga adjektiv, så tror jag inte heller att jag är det. Kanske är det just därför jag träffade Stockholms Finest, för att han inte gör det. Inte bekräftar mig. Inte särskilt ofta i alla fall, och när det händer är jag så förbannat illa ute att jag nästan inte tror på det i alla fall. Visst bekräftar han på andra vis, utan ord, men ändå. Kanske är det just det som är meningen, att jag ska lära mig hitta mig själv utan att någon annan talar om för mig hur det är, hur jag är. Vem jag är. Kanske är det alldeles makalöst. Jag hoppas det. Att jag lär mig och att han stannar och fortsätter göra det han gör.

Men det är svårt att lära sig sluta vänta på orden. Och se det andra. Och vem ska jag komma på att jag är? Det kanske är det allra läskigaste.