En sån där skitdag igen

Lagar matlådor. Städar lite. Har jättejättetråkigt. Och fasansfullt mycket ångest. Måste börja sortera det där nu. Den är i tilltagande.

Ångest har jag för:

 - mina prestationer - mitt jobb - att det inte ska duga

Orolig är jag för:

 - typ resten, men främst att bli arbetslös, att jag inte gör det jag föresätter mig, så väldigt sällan, att jag inte umgås med folk, att jag ligger hemma och tittar i taket, med neddragna persienner, att jag har konstant magkatarr.

Åh andra sidan är jag synnerligen tacksam över att jag inte har kärleksångest längre. Det var rätt tärande det också. Det kanske kommer, det vet man aldrig, men nu funderar jag inte över det, det är min frizon.

Är ensam så mycket. Andreas jobbar alltid. Kan välja att träffa folk men orkar inte. Och blir sur och känner mig ensam när jag inte gör det. Orkar inte prata liksom. Egentligen inte med Andreas heller. Vill mest att han ska vara hemma bara. Hoppas helgen i skärgården löser upp några knutar, är fantastiskt trött på detta. Denna personlighet. Den prestationsbaserade. Ska det verkligen vara så, och hur kopplar man bort?