En hyllning till min blivande make

När jag håller på att få total mental och fysisk blockering av stress, när jag jobbar kvällarna igenom, när jag ligger och ynklighetsgnäller om rädsla för arbetslöshet tar han hand om mig. Utan att gnälla, eller påpeka det. Han städar, lagar mat, lyssnar och försöker hitta konstruktiva lösningar. Han håller om mig när jag sover så att jag ska känna mig trygg i en värld som snurrar aningens för fort. Han bollar sina bekymmer med mig, men bara om jag orkar, och har tid att lyssna. Han fixar bröllopsshitet som jag inte ens orkar tänka på. Han håller om mig länge när jag kommer hem och släpper mig helst inte. 

Dessutom är han galet snygg och smart och skapar alltid bra diskussioner när vi behöver det. 

Jag hade verkligen inte en aning om att man kunde få hela paketet, passionen, tryggheten och samhörigheten. Det känns väldigt fint det här, vi blir en fin liten familj. Snart hoppas jag att jag kan få ge tillbaka.

Sen är han ju för jävla jobbig ibland. Men det är ett annat inlägg.