Sortera det jobbigaste just nu

Jag stal tid ikväll och ägnade två timmar åt Maja, med lite vin. Hon tyckte det var så länge sedan vi sågs. Det är korrekt, om man räknar dagar och timmar och sådant. Om man räknar ledig tid jag har haft och andra människor jag hunnit träffa sedan sist, var det väldigt nyligen. Ergo, jag träffar nästan ingen, om inte Andreas styr upp det, för jag hinner inte. Och om jag har faktisk tid ledig lägger jag den på att ligga i sängen och titta i taket. För att jag jobbaar för mycket. Alldeles för mycket.

Så vi pratade länge om jobb. Jag är mycket tacksam att jag har en sådan fin vän som låter mig kräkas ur alla oro och ångest, utan att faktiskt kräva det minsta tillbaka. I alla fall. Är jag inte ensam om den där stressen, det trodde jag iofs aldrig, men att ventilera och framförallt försöka hitta sätt att lösa det är bra. Så en snabbanalys innan jag återgår till nattmailandet (fy fan vad det är läskigt när ens kunder, tre olika, alla mailar strax före elva en onsdagskväll)
- jag vill vara duktig - dvs få bra resultat
- jag vill att kunderna ska tycka om mig
- jag vill att alla ska tycka om mig internt
- med tycka om mig menar jag snarare mitt arbete än min personlighet, även om det också skulle vara fint
- när någon blir arg, eller det minsta upprörd, eller ställer krav jag är osäker på om jag kan uppfylla får jag panik. Ont i magen. Tryck över bröstet. Hyperventilerar, och kan inte prioritera.
- när jag känner att jag inte kan leverera vad jag ska händer också ovanstående.

Så, hur hantera? En vecka, kanske en månad, funkar det. Men tänk om det alltid är så här? Vad gör jag då?

Tröst dock. Min chef vet läget och håller med mig. Kollegor säger till chef att det är synd om mig som får alla skitprojekt. Ändock - kunderna är på mig. Rätteligen, och utan min förskyllan. Men det bryr sig kunderna inte om. Såklart. Men ansvaret. Vad fan. Hur gör jag?

För så här blir det: jag utnyttjar min DJ-snubbes kärlek och välvilja till max, utan att hinna ge tillbaka. Det är väldigt väldigt dåligt.