Himmel och helvete och lite drama

I fredags fick vi kallelse till specialistmödravården, till den 23:e. Alldeles för långt bort. Fruktansvärt långt bort. Jag grinade hela fredagen men torkade tårarna under helgen och resignerade, gav upp och sjönk ihop. I morse ringde min fantastiska make och lyckades ändra tiden till 14:e och dessutom få överläkaren att ringa upp mig. Och det var tur, för hon var mycket trevlig och förstående. Hon berättade hur det faktiskt går till och vad jag har att vänta mig, vilket ingen annan lyckats göra tidigare, hur mycket jag än bett om det.

Och så här ser det ut; 14:e träffas vi och pratar och hon gör en bedömning utifrån det jag berättar om de borde sätta igång mig. Alltså en psykologisk och humanitär bedömning. Jag tror att hon kommer säga ja, eftersom hon också menade att det inte är bra vare sig för mig eller Sigge med de smärtor jag har och den ångest de för med sig. Men, inte jinxa. Sen sa hon "om du kan vänta några dagar från det vore det ju bra". Och det kan jag, några stycken, så länge jag får ett datum nära tiden att förhålla mig till. Sen undersöker hon mig för att kolla in sakernas tillstånd och utifrån hur det ser ut bestämmer de metod för igångsättningen. Så skulle jag gissa på något (INTE JINX) så kanske det blir den 18:e, i 38+0. Det blir en liten kompromiss.

Åh jag hoppas hoppas hoppas hoppas hoppas att det blir så här. Då är det ju en barnlek att stå ut. Är i alla fall glad och lättad över att hon lyssnade, förklarade och var både realistisk, saklig och empatisk på samma gång. Hade jag fått det bemötandet hela vägen hade det varit betydligt enklare.