Twilight zone

Eller? Sitter mitt i ett ingenting. Vet en sak klart: jag ska bort. Jag är helt färdig där. Har en öppning, det är långt från klart, men från att det först inte var någonting tänker jag på det hela tiden. Jag funderar ut lösningar, åtgärder och lappövningar. Jag vill liksom kavla upp ärmarna och sätta igång. Är det så här det känns när livslusten återvänder? 

Samtidigt, att ens andas hopp känns fel, för jag är inte framme än.

Och, inte att förglömma, imorgon ska jag till jobbet igen, och ha ont i magen som vanligt.