han såg tjock ut

Igår stannade han mig i korridoren när jag var på väg till sjukhuset för att hälsa på morfar. Jag berättade vad jag skulle göra och då pratade vi en stund om hur jobbigt det är och om morfar. Sen stryker han mig på armen och ber mig ringa honom sen när jag kommer därifrån. Tänkte jag inte alls göra. Sen stöter vi på varandra utanför jobbet och han frågar hur det var och så. Jag går vidare och 45 minuter senare ringer han och hör efter hur det var – igen. Och säger att jag kan ringa sen om jag vill. So strange. Jag sms:ar och tackar för att han är snäll och omtänksam. Han svarar och berättar vad de gör och hoppas att vi har roligt. Jag svarar ungefär samma tillbaka. Jag ringer INTE. Makalöst att han är så rar och snäll och gullig fast han vet hur kär jag är i honom och ur jag tolkar allt snällt han gör till något positivt. Jag tycker att det är mörkligt. Och fast jag VET, blir jag ändå lite lycklig.

Han hade jättefula byxor på sig, beige chinos som var lite för korta och lite för trånga i midjan. Magen hängde över kanten. Han såg tjock ut.