To hell

Så självsäker och balanserad igår. To hell with that. Så funkar det alls inte längre. Jag hör hans tunga steg i korridoren och det gör fan i mig ont varje gång. Jag borde ha gått hem tidigt men kunde inte för jag var så förgörande svartsjuk hela kvällen när han satt och pratade med alla andra. Jag vågade inte lämna honom där med alla dessa tjejer. Det bara funkar inte. Inte ett dugg rationellt, jag vet men det gick inte. Så jag stannade nästan till sist och gick när han gick. Och vi gick tillsammans till tunnelbanan. Det enda som försvarar min heder lite grann är att jag allra först sa att jag skulle till tunnelbanan, men han så att vi kunde gå en annan väg, förbi 7/11. Men sen rann värdigheten ur mig. Vi stod utanför tunnelbanenedgången och sa hej då. Länge. Men utan resultat. Till slut säger han att han skall gå hem ensam ikväll. Tydligare kan det ju knappast bli. Och sen börjar vi tjafsa om något, om att han minsann inte kan läsa av mig jämt (vilket han kan) och om att jag blir besviken och nåt mer som jag glömt. Och det var så förnedrande, sen säger han bara hej då, pussar mig på kinden och sticker. Hemskt. Och det var så kallt och hårt och det slutgiltiga farvälet mellan oss. Han är inte intresserad och försöker skaka av sig mig så smidigt som möjligt. Och jag vet det men fortsätter att förnedra mig oavbrutet. Sen skickade jag ett sms och sa ”S, det där var ett otroligt onödigt sätt att säga farväl på”. Och jag syftade på att han var så brysk och kanske lite på att vi tjafsade om ingenting. Och han svarar ”Håller med till fullo, trist och onödigt. Hoppas du kommer hem ordentligt. Kram”. Och då börjar jag stortjuta och ringer I och känner mig så oälskad, förnedrad, pinsam och fruktansvärt ledsen, för det lilla, lilla hopp jag någonstans hyst försvann totalt nu. Och jag vet inte hur jag ska komma över honom. Jag är riktigt kär. Natten var fruktansvärd när jag låg och funderade på detta i mina vakna stunder. Tack och lov träffades vi i morse och vi småpratade glatt hela vägen upp till jobbet. Och det var nödvändigt, att kunna vara avspända tillsammans, för arbetsron, men det är makalöst vad kär jag är i honom. Och vad hela gårdagskvällen, och kanske även måndagen har lett till är att han definitivt har insett att han inte vill ha mig. Jag undrar bara varför???

Jag är sååååå ute i kylan och jag är så oändligt ledsen. Jag orkar inte vara det längre. Jag vill så gärna ha honom, men jag måste ta bort det för det finns inget jag kan göra. Det enda jag verkligen kan göra är att vara en trevlig kollega full med liv och glädje och styrka, som vid mindre jobbrelaterade tillfällen är fullt upptagen med sitt eget liv och som är så ståndaktig att hon går hem när hon ska och inte FÖRNEDRAR sig mer.

14.08 Nu pratar vi, skrattar och skojar som vanligt men jag har fått inse att jag inte är unik, han är likadan mot alla. Skönt på sätt och vis att jag inte är sämre behandlad än någon annan, men samtidigt vill jag ju så gärna vara speciell. Såg att han stod och pratade med M, inget konstigt för hon är jättesöt och trevlig, men fruktansvärt. Jag är så svartsjuk att jag går i bitar. Det är efter igår han har börjat med det. Inser att jag inte kommer att veta vad han gör i två veckor, eller för den delen de flesta kvällar, men jag vill att han ska vara min. Så hemskt att se honom och att ha varit så nära och vara så långt borta. Varför sitter mina känslor på utsidan? Kunde jag ha gjort något annorlunda, och framförallt, kan det inte svalna snart? Please.