I've been thinking

Jag funderar fram och tillbaka på Loverboy och vår relation, om vad som är verkligt och vad som inte är det.
Verkligt är detta:
Jag har aldrig varit så här kär/besatt/lycklig/olycklig med någon förut.
Han är kär i mig och vill vara med mig.

Problemet ligger i kläm någonstans där, mellan ett och två. Jag vet att han är kär i mig, och att han vill träffa mig, de dagarna då jag håller huvudet högt och tror att jag är bra. De dagarna oroar jag mig inte, och ser mina egna utbrott av oro för vad de är, baserade på osäkerhet och kontrollbehov. Vad som också är sant är att han skiljer sig på en del sätt från mina ex. vilket gör att jag inte alltid kan särskilja hans personlighetsdrag från oron att han inte skall vara kär i mig. Jag har oroat mig mycket, speciellt när jag märker att han inte vill hångla et c med mig lika ofta som jag vill, eller lika ofta som de andra ville. Jag har tolkat det som brist på intresse. Vad jag glömde att se, är att folk är olika och har olika behov. Har gjort en koll i bekantskapskretsen för att se hur deras respektive är. Och det visade sig att flera av dem har killar som är som Loverboy och att de har varit tvungna att hitta andra sätt för att förstå att de är älskade än fysisk bekräftelse eller konstant uppmärksamhet. Som en kille som gått på spanskakurs två kvällar i veckan, fast han verkligen inte har tid, så att han ska kunna förstå hennes föräldrar bättre. Han säger nästan aldrig att han älskar henne, men gör så här istället. Eller som när Loverboy släpat mig runt hela stora släkten i två månaders tid, med ett aldrig sinande schema, han som var väldigt restriktiv med det i början. (ingen kände till mig de tre första månaderna, och sen, när han hade bestämt sig (??), fick jag träffa alla, och gör det fortfarande hela tiden). Eller när han säger till mig att min syster och svåger kanske kan låna deras sommarhus om ingen annan är där fyra månader fram i tiden. Han ser framåt, att jag kommer att vara där. Sen ska vi inte glömma att vi pussas hela tiden, och att han är väldigt noga med att jag mår bra och analyserar minsta suck jag drar.

Måste komma ihåg att han är annorlunda än jag, och får bara obsessa när han avviker från SITT mönster, inte mitt.

Det blir mycket drama i bloggen, så ser min verklighet ut, vilket inte alltid betyder att det är som jag säger, utan bara som jag upplever det. I fredags natt kände jag mig verkligt olycklig och bestämde mig för att konfrontera honom med ett beteende som jag inte gillade. Han blev otroligt förvånad över att jag reagerade över något som var självklart för honom. (han var ute, jag åkte hem till honom och somnade där, han lägger sig på soffan och kollar på TV när han kommer hem. Jag tycker att han borde ha studsat in i sovrummet av glädje över att jag var där), han kunde inte alls se varför jag blev ledsen över det utan trodde nästan att jag skämtade. Vi berättade det för styvfar som också tyckte att det var självklart att man mellanlandar i soffan innan sängen. Så ja, vi är inte riktigt på samma våglängd, och jag borde lugna ner mig lite, och han borde lyssna lite mer på mig.

Status nu är alltså att jag har börjat se hur han är, egentligen, hur han reagerar och hur han vill leva. Sen kvarstår väl frågan om det är något som passar mig.(jag menar inte att jag bara ska anpassa mig efter honom, vi har båda gjort justeringar, men det som jag trodde var ointresse från hans sida har jag nu förstått är hans sätt att vara.) We’ll see about that.