Amazing, jag kan andas igen
Har legat hemma i torsdags med världens dunderförkylning. Det är tur att jag inte har dator hemma (än), annars hade jag förmodligen sprutat ur mig meningslösa, förkylningsindränkta inlägga utan substans (ok, mindre substans än vanligt). Så helgen har spenderats i ryggläge, ensam. Igår hade jag tillräckligt mycket ork för att storstäda hela lägenheten, dock enbart i 10-minutersintervaller eftersom jag var tvungen att lika raklång och vila emellanåt. Men det var verkligen nödvändigt, nu är det underbart, väldoftande och skinande rent. Tom i kylskåpet. Och idag åker den där jävla chokladtårtan ut, det finns visserligen inte så mycket kvar, eftersom det varit huvuddelen av min föda sin i torsdags. Men ändå.
Loverboy smittade ju mig så han var också däckad men åkte ändå ut på landet i fredags och verkade ha haft en skön helg i skogen i alla fall. Jag fick något utbrott i torsdags efter alla funderingar och efter att ha läst massa idiotiska Chic-lits i förkylningsruset så jag fick bara nog och bestämde mig för att inte höra av mig till honom och koncentrera mig på näsan och halsen istället. Och det ger ju tydligen resultat att sura lite eftersom jag blivit överöst med sms och telefonsamtal hela helgen. Effektivt, men det irriterar mig att jag ska behöva sura för att få uppmärksamhet.
Pratade lite med mamma om detta, vill egentligen inte göra det eftersom han så himla mycket att tänka på ändå, och jag vet att hon oroar sig och mår dåligt. Mamma är väldigt förnuftig och talade om för mig att hon tyckte att jag skulle ligga lågt ett tag, börja på mitt nya jobb, och landa i det, och låta honom börja gå i terapi ett tag, innan jag tar upp detta igen och ber om någon form av intentionsförklaring/inhopflyttning eller whatnot. Och det är sensibelt, efter de senaste avslöjandena från honom, plus att jag behöver all energi för att ta mig an det nya jobbet. Sen var jag tvungen att skicka mamma sms att hon inte ska oroa sig för mig, att jag alltid landar på båda fötterna. Lilla mamma ringer senare och säger att jag visst ska berätta sånt här för henne, för om hon inte har tid eller ork för sina barn kan ju allt det andra också vara. Och då grinade jag ytterligare en kvart eller så. Min mamma.
Men Loverboy är nu engagerad verkar det som, vi sticker till mitt land på torsdag och sen till Italien nästa onsdag, och han ringde andfått och glatt och berättade om all resmål han hittat i de guideböcker han köpt. Jag tror att han ser fram emot det lika mycket som jag.
Idag ska jag jobba lite till innan jag måste hem och ta hand mig kroppen lite, men ser fram emot Krönikan kl 8, min absoluta favotritserie, som verkar ha börjat igen i smyg.
Loverboy smittade ju mig så han var också däckad men åkte ändå ut på landet i fredags och verkade ha haft en skön helg i skogen i alla fall. Jag fick något utbrott i torsdags efter alla funderingar och efter att ha läst massa idiotiska Chic-lits i förkylningsruset så jag fick bara nog och bestämde mig för att inte höra av mig till honom och koncentrera mig på näsan och halsen istället. Och det ger ju tydligen resultat att sura lite eftersom jag blivit överöst med sms och telefonsamtal hela helgen. Effektivt, men det irriterar mig att jag ska behöva sura för att få uppmärksamhet.
Pratade lite med mamma om detta, vill egentligen inte göra det eftersom han så himla mycket att tänka på ändå, och jag vet att hon oroar sig och mår dåligt. Mamma är väldigt förnuftig och talade om för mig att hon tyckte att jag skulle ligga lågt ett tag, börja på mitt nya jobb, och landa i det, och låta honom börja gå i terapi ett tag, innan jag tar upp detta igen och ber om någon form av intentionsförklaring/inhopflyttning eller whatnot. Och det är sensibelt, efter de senaste avslöjandena från honom, plus att jag behöver all energi för att ta mig an det nya jobbet. Sen var jag tvungen att skicka mamma sms att hon inte ska oroa sig för mig, att jag alltid landar på båda fötterna. Lilla mamma ringer senare och säger att jag visst ska berätta sånt här för henne, för om hon inte har tid eller ork för sina barn kan ju allt det andra också vara. Och då grinade jag ytterligare en kvart eller så. Min mamma.
Men Loverboy är nu engagerad verkar det som, vi sticker till mitt land på torsdag och sen till Italien nästa onsdag, och han ringde andfått och glatt och berättade om all resmål han hittat i de guideböcker han köpt. Jag tror att han ser fram emot det lika mycket som jag.
Idag ska jag jobba lite till innan jag måste hem och ta hand mig kroppen lite, men ser fram emot Krönikan kl 8, min absoluta favotritserie, som verkar ha börjat igen i smyg.
posted by Bitter at 14:59
5 Comments:
Jag är också bitter. /Bitterbloggen...
Du är så söt i all din oro för Loverboy. Tycker det är så coolt med människor som är så öppna och våger skriva precis som det är.
Tycker du ska ta din mamma på orden, hon är en klok kvinna!
Tyvärr så är det nog så att det finns inget bättre sätt att hålla någons intresse vid liv än att göra dem lite osäkra på på var de står.
Du själv är ju ett levande exempel på att det funkar!?
Sen går inte att komma ifrån att tjejer och killar är olika. Om du inte redan har gjort det så läs:
Män är från Mars kvinnor är från Venus.
Ger en del värdefulla insikter över hur män tänker rent generellt.
Lycka till!
Anki
Fast jag tycker ju att man inte ska behöva spela spel efter 9 månader - även om det verkar funka. Ska lyssna på mamma mer, dessutom har hon rätt, vad som än sker kan det inte inverka på den energin som krävs för att anpassa mig inför nya jobbet och att allt det innebär. En sak i taget...
Nä, det verkar ju jobbigt att behöva spela spel. Men att vara medveten och därmed ställa in sig annorlunda. Att slippa bli besviken. Just det. Det mest verkningsfulla sätt att få till stånd en förändring är att förändra sig själv i tanke, känsla eller handling. osså håller jag med anki att tjejer o killar är olika - den slutsatsen drar jag ur mitt eget upplevda liv. En annan slutsats är att kvinnan ofta är mentalt starkare och mindre sårbar. Att blotta sig emotionellt t ex kräver ju mer självkänsla än gå o pytsa ut lite när det osar bränt. Lite kvasipsykologiskt sådär. Men som sagt - så har det varit o är för mig.
Nä att behöva spela spel så länge låter inte kul..det är kanske ok i början när man känner in den andra personen och sen väljer om man vill vara med den här personen eller inte. Jag har haft problem med maktbalansen i tidigare förhållanden, det har varit om ego och liksom en tävling i förhållandet. Nu efteråt har jag förstått hur jobbigt det har känts att leva så och insett att i ett hälsosamt förhållande skiftar maktbalansen hela tiden och det är ok. Man kan känna sig stark när den andra är svag och tvärtom och det är ok, inget ego är inblandat.
Stolthet har också varit ett bekymmer för mig personligen och det ställer till mycket trassel i relationer. Jag jobbar nu på att öka min själv respekt istället. Håller med Anna ovan om att det bästa är att koncentrera dig på dig själv, det är enda vägen till verklig, bestående förändring och enda sättet att ta tillbaka din personliga makt (alltså inte makt över andra men över dig själv). Det är tufft när man är slav under sina känslor för en annan person, och det är lätt att förlora sig själv på vägen, jag har upplevt det själv men inte något man kan göra något åt, det hela får ha sin gång liksom. Alla har sina egna livssituationer att gå igenom. Det viktiga är trots allt om man väljer att lära sig något av dem eller inte för att förhindra att samma mönster upprepas igen och med en annan person. Om det här med att vilja ha uppmärksamhet från den andre - naturligtvis föredrar du att få uppmärksamhet men är du beroende av det ? En fråga jag har ställt till mig själv många gånger. Att vara 'needy' är inte lätt för den andra personen - de kanske förväntas att fylla ett behov i mig men som de inte kan. Din LB är inte känslomässigt hel och att du kan acceptera det tror jag kan hjälpa dig jättemycket. Det är ju trots allt så att du måste ta hand om dig själv innan du kan vara ett stöd för andra.
Skicka en kommentar
<< Home