mer av samma sak
Jag funderar mycket nu, speciellt på om jag ska vänta, om jag ska ha tålamod för något som kanske inte kommer att hända. Jag är rädd för att jag slänger bort min tid och för att jag kommer att bli allt djupare involverad ju längre tid som går. Om det nu går att bli mer hooked än vad jag är. Det slog mig igår att vi faktiskt aldrig pratar om hur han känner, inför de saker som är jobbiga i hans liv. De är där som ett konstaterat faktum, men vi har aldrig pratat om hur han tänker. Jag tror att vi måste göra det, ska försöka ta upp det. Han har svårt för att prat om sina känslor men jag inser att jag egentligen inte står honom särskilt nära, eftersom det jag vet bara är hard facts.
Det slog mig också, att när jag i fredags förtvivlade och trodde att this is it, INTE ALLS egentligen gjorde det. Jag blev rädd, orolig och ledsen, men i magen kändes det inte lika farligt. Jag var någonstans säker på att han inte skulle gå. Min intuition är stark, och jag kände att han skulle stanna. Annars hade jag nog brutit ihop betydligt mer.
Jag är inte så orolig just nu, jag vet att han i alla fall tillfälligtvis har valt mig, aktivt, men jag vet också att framtiden, på lite längre sikt är mer osäker. Men idag orkar jag inte göra morgondagens bekymmer till dagens. Jag vill också njuta av att vara lycklig när tillfället kommer. Längtar verkligen till Italien, där vi kommer att var tillsammans hela tiden och, hoppas jag, kanske mötas på riktigt.
Idag är det vernissage för avgångseleverna på Konstfack. Gå dit, om ni kan!!
Det slog mig också, att när jag i fredags förtvivlade och trodde att this is it, INTE ALLS egentligen gjorde det. Jag blev rädd, orolig och ledsen, men i magen kändes det inte lika farligt. Jag var någonstans säker på att han inte skulle gå. Min intuition är stark, och jag kände att han skulle stanna. Annars hade jag nog brutit ihop betydligt mer.
Jag är inte så orolig just nu, jag vet att han i alla fall tillfälligtvis har valt mig, aktivt, men jag vet också att framtiden, på lite längre sikt är mer osäker. Men idag orkar jag inte göra morgondagens bekymmer till dagens. Jag vill också njuta av att vara lycklig när tillfället kommer. Längtar verkligen till Italien, där vi kommer att var tillsammans hela tiden och, hoppas jag, kanske mötas på riktigt.
Idag är det vernissage för avgångseleverna på Konstfack. Gå dit, om ni kan!!
posted by Bitter at 11:31
7 Comments:
Hur möts man på riktigt? Kan man beskriva det konkret?
Italien blir säkert bra. Det mesta blir så bra man gör det till. Och förresten finns det inget dåligt väder... och oxå Sheryl Crow: It's not having what you want
It's wanting what you've got
Nä, herregud nu får jag väl äta lite lunch o jobba på o göra lite nytta innan det spårar ur alldeles
Sluta försöka ta ansvar för både dina och Loverboys känslor. Du ska förstås finnas där för honom och stötta så mycket du kan. Han ska förstås finnas där för dig. Men han måste också ta ansvar för sin roll i relationen fullt ut. Gör han det? Heavy shit blir bara heavy om man tillåter det att överskugga allt det varma. Tillåt inte det.
Bra fråga, jag vet faktiskt inte, men jag vill att vi försöker mötas lite mer ialla fall. Mer an vad vi gör nu. Jag vill att han berättar om sina känslor, HUR de känns och varför de känns. Ju mer jag vet om honom desto mer kommer jag att förstå, så klart.
Att nöja sig, och uppskatta vad man har, är alldeles för underskattat.
"Ju mer jag vet om honom desto mer kommer jag att förstå, så klart."
Det är inte säkert. Man är det man gör. Inte det man säger att man borde/vill göra. Förstår du hur jag menar?
Mitt i allt det här ska du fundera på hur mycket tid han ägnar åt att förstå dig. Hur mycket han ägnar sig åt att grubbla på hur ni ska få det bättre osv. Det känns som att ni båda två grubblar åt honom just nu. :)
Visst har du rätt Fredreik, jag tror inte att han ägnar någon tid åt att förstå mig, mest pga av dessa tre saker:
- Jag är tydlig och berättar vad som händer mig
- Han är alldeles för självupptagen
- Han bryr sig nog inte så mycket.
Men jag vet ju inte hur jag ska kunna låta bli att grubbla. Hade jag varit trygg i detta hade jag inte grubblat utan låtit dagarna gå. Men det är jag inte. Jag vill hemskt gärna sluta grubbla, rycka på axlarna och tänka att nu kör jag mitt race och så får det gå som det går. Det kanske tom skulle vara det mest framgångsrika. Men hur gör jag det??
Oh det skulle ju inte bli någon blogg heller...
Och sen tänker jag, att om jag inte försöker styra detta åt det håll jag vill kanske det rinner ut i sanden (vilket säkert då var meningen)och då kommer jag att ångra livet ur mig att jag inte försökte hårdare. Ska man inte försöka allt i kärlek?
Efter att ha följt din blog ett tag skulle jag vilja säga att jag förstår vad du går igenom eftersom jag har haft en liknande relation tidigare. Vi hade "prata ut" sessions med jämna mellanrum och då kändes det tillfälligt bättre men sen återgick det till den vanliga visan..Kände aldrig att jag visste var jag var jag hade honom eller oss, kunde inte låta bli att prata om honom/analysera etc etc. Kunde inte släppa taget om relationen ens ett tag och bara vara eftersom jag inte var känslomässigt trygg i den. I efterhand tror jag dock att det var en bra erfarenhet eftersom det lärde mig mycket även om det var väldigt jobbigt att gå igenom och slutsatsen jag drog av det var att han inte kunde älska mig på det sättet jag behövde bli älskad på. What we want is not always what we need är precis hur det var. Att möta någon är för mig detsamma som intimitet, och det är inte alla som klarar av eller är redo för det. Jag har insett att man har ett ansvar för sig själv och också gentemot den person man har en relation med. Att inte leka med andras känslor, ärlighet, respekt, inte försöka ändra människor etc. Kärlek sårar inte, då är det inte kärlek är något jag har lärt mig. Att nöja sig är att nedvärdera både dig själv och den andra personen, för att känna tacksamhet för det man har är inte detsamma som att nöja sig.
Skicka en kommentar
<< Home