många tårar

Jaa, Jeeeesus vilken helg. Vet knappt vad jag ska börja och hur jag ska få ur mig det här någorlunda förståeligt med all nödvändig censur inkluderad. Måste låta bli att skriva en del saker, för Loverboys skull, men behöver ändå bearbeta det.

Fredagskvällen började bra, vi gick och handlade mat, och stod i köket ganska länge. Det blev gott, men tyvärr var köttet vi köpt i Söderhallarna inget vidare. Vi hade det väldigt trevligt, och vi blev ganska fulla, men ändå hanterbart. Då börjar vi prata om livet och kärlek och sånt och jag ställer massor med frågor till honom. Den sista fråga jag ställer handlar om hans val och han dröjer så länge med att svara att jag till slut fräser åt honom att jag nog kan tolka hans tystnad. Jag springer in badrummet och börjar lagom maniskt att tvätta mig och börjar borsta tänderna och tänker NU är det slut. Fan fan fan, men är ändå helt bedövad och kan inte gråta och fattar inte vad som sker. Han följer efter mig in i badrummet och försöker väl blidka mig något sätt, minns inte riktigt hur, och då frågar jag honom vad det är han är rädd för och ger honom en hel radda med alternativ. Är det det här, eller det här, eller det här??? Och han svarar allihop och några till. Då börjar min tårar rinna och jag fattar inte hur jag ska kunna stå upp längre. Han kommer fram och håller om mig hårt och jag är ledsen för att jag inte minns allt vad vi sa, jag hade behövt det nu, men å andra sidan hade vi inte talat om vi inte hade hällt upp en del vin innan. Sen börjar han storgråta och berättar varför han inte kan se framåt. Det här är biten som censureras, men jag förstår det, det är rimligt och beror enbart på hans uppväxt. Och i nästa andetag berättar han att han redan i veckan ringt sin gamla terapeut för att ta upp samtalen igen och att han ska ringa igen i veckan och boka tid.

Ergo, han kan inte se framåt i livet, kan inte binda sig. Han mår dåligt av det och vill förändra det. Och vi gråter oss igenom natten och jag säger att jag inte kan vara tillsammans med någon som inte älskar mig tillräckligt, men han säger att han älskar mig. Vi håller om varandra och gråter i timmar känns det som. Jag säger att framtiden är svår att tänka på, men att det viktigast när man är tillsammans med någon är att man drömmer om en framtid tillsammans att man hoppas att man alltid kan hålla ihop, men att man givetvis inget vet om vad som kommer att hända. Och jag säger att jag inte vill vara tillsammans med någon som inte hoppas på en framtid med mig. Han svarar att han tror att han gör det. Mer än så kunde jag inte få.

Efteråt känns det i alla fall bättre, inget är löst, och lyckan ligger inte på ett fat framför mig, men jag vet mer varför och att han vill försöka att ändra det. Han kanske kommer fram till att jag inte är den han ska vara med i den här processen, eller så kommer jag fram till att jag inte kan kompromissa hur länge som helst. Vi får se vad som sker, men jag vet utan tvekan att han älskar mig mycket. Det räcker just nu, sen får vi se.

På lördagsmorgonen tyckte han att det var väldigt bra att vi hade talat med varandra, att samtalen hade varit viktiga och bra och jag hoppas nu att vi kan komma igenom detta.