Mitt liv över över
Ja, det blev ju som jag trodde och befarade. Dagen efter att jag slutade på gamla jobbet tvingade jag till mig en date och kände mig ändå hyfsat bekväm efter ett tag, tyckte nog att vi hade det rätt mysigt, men det är klart – i andra människors ögon var det förmodligen otroligt dåligt. Jag tog i lla fall mod till mig och berättade att jag kände mig ensam, ledsen, oälskad och olycklig. Och då svarade han:
- Jag förstår det, det är för att jag inte älskar dig .
Jag var ju ändå lite förberedd, men hela huvudet började snurra och jag fick så himla svårt att andas. Jag fattar inte att jag överhuvudtaget överlevde. Då reste jag mig och försökte gå därifrån, ville bara bort, ut. Men han ville att vi skulle prata, och vi pratade lite. Han var ledsen för att det hade blivit så här, ledsen för att ha sårat mig, och visste inte varför det hade hänt, utan visste bara att han inte kände sig kär. Han hade försökt ett tag och ville så gärna vara kär i mig, men han kunde inte. Det var mitt livs absolut värsta ögonblick. Så småningom körde han mig hem och jag grät så oerhört mycket. Han sa i alla fall att han hade varit lycklig, tidigare.
Lördagen, på systerdotterns namngivningscermoni var helt överjävlig från, kl 23 åredag kväll till ca kl 19 på lördagkvällen grät jag oavbrutet, knappt utan att andas och jag sov väl totalt tre timmar. Det gjorde så ont, jag hade faktiskt ingen aning. Jag förstår inte hur folk överlever något sådant.
Sedan dess har vi haft lite kontakt, men jag hör och inser att han inte kommer att ändra sig, han var ju ganska tydlig och nu har jag förbjudit mig själv att höra av mig till honom. Ikväll sticker I och jag hem till honom när han spelar brännboll och hämtar alla min saker. Sen sover jag hos henne eftersom jag med största säkerhet kommer att få totalpanik.
I övrigt har jag varit ute på landet, inte ensam en sekund, utan har varit omgiven av familj och vänner som verkligen tagit hand om mig. Jag har sörjt så mycket. Idag började jag mitt nya jobb och tänkte bara blogga snabbt för att uppdatera, i framtiden får det ske hemifrån, när mitt bredband blivit installerat. Jag har redan gråtit en liten skvätt, men jag tror inte någon såg det.
Jag fattar ju att jag kommer över det, en vacker dag, men jag är så våldsamt kär i Loverboy fortfarande och det kommer att dröja innan det går över. Förutom att han inte älskar mig och därigenom inte visar tillräckligt med kärlek är han det bäste.
Det är lustigt att sådana här beskrivningar låter som hämtade ut Mitt Livs novell. Det är ju tur att jag inte är författare!
- Jag förstår det, det är för att jag inte älskar dig .
Jag var ju ändå lite förberedd, men hela huvudet började snurra och jag fick så himla svårt att andas. Jag fattar inte att jag överhuvudtaget överlevde. Då reste jag mig och försökte gå därifrån, ville bara bort, ut. Men han ville att vi skulle prata, och vi pratade lite. Han var ledsen för att det hade blivit så här, ledsen för att ha sårat mig, och visste inte varför det hade hänt, utan visste bara att han inte kände sig kär. Han hade försökt ett tag och ville så gärna vara kär i mig, men han kunde inte. Det var mitt livs absolut värsta ögonblick. Så småningom körde han mig hem och jag grät så oerhört mycket. Han sa i alla fall att han hade varit lycklig, tidigare.
Lördagen, på systerdotterns namngivningscermoni var helt överjävlig från, kl 23 åredag kväll till ca kl 19 på lördagkvällen grät jag oavbrutet, knappt utan att andas och jag sov väl totalt tre timmar. Det gjorde så ont, jag hade faktiskt ingen aning. Jag förstår inte hur folk överlever något sådant.
Sedan dess har vi haft lite kontakt, men jag hör och inser att han inte kommer att ändra sig, han var ju ganska tydlig och nu har jag förbjudit mig själv att höra av mig till honom. Ikväll sticker I och jag hem till honom när han spelar brännboll och hämtar alla min saker. Sen sover jag hos henne eftersom jag med största säkerhet kommer att få totalpanik.
I övrigt har jag varit ute på landet, inte ensam en sekund, utan har varit omgiven av familj och vänner som verkligen tagit hand om mig. Jag har sörjt så mycket. Idag började jag mitt nya jobb och tänkte bara blogga snabbt för att uppdatera, i framtiden får det ske hemifrån, när mitt bredband blivit installerat. Jag har redan gråtit en liten skvätt, men jag tror inte någon såg det.
Jag fattar ju att jag kommer över det, en vacker dag, men jag är så våldsamt kär i Loverboy fortfarande och det kommer att dröja innan det går över. Förutom att han inte älskar mig och därigenom inte visar tillräckligt med kärlek är han det bäste.
Det är lustigt att sådana här beskrivningar låter som hämtade ut Mitt Livs novell. Det är ju tur att jag inte är författare!
posted by Bitter at 11:48
9 Comments:
För jävligt...stackars dig! Det värsta är att intuitionen sällan ljuger, det gäller att lära sig lyssna på den, på ett tidigt stadium. Men det är inte lätt...själv brukar jag höra varningsklockorna ganska direkt och då hoppa av tåget ganska snabbt men har ändå svårt att riktigt släppa taget, eftersom jag inte "utredde" det hela riktigt klart (men blir man någonsin klar, det finns väl alltid fler obesvarade frågor...?) Så frågan är vad som är bäst, att lyssna på varningssignalerna och hoppa av men inte känna sig riktigt säker ändå eller ge det hela en chans trots allt- med krossat hjärta som resultat? Kanske- om man verkligen tror det finns en chans- köra på ett tag men sätta upp en "deadline" och kommunicera sina tankar med den andre om man sedan bryter så han vet exakt varför. ELLER försöka bli kär i ngn som man från början säkert vet gillar en själv, varför är det så svårt för vissa av oss...?/funderingar från en som haft svårt att träffa rätt
lilla lilla hjärtat. Det gör så ont.
Sedan jag började följa dig har jag hållt på och skiljt mig. Det tar ju ett tag, när man har barn o ska ha betänketid och beställa papper från tingsrätt och skattemyndighet. Nästa vecka flyttar han.
Så jävla ont. Allt som inte blev. Allt som gick sönder. Och det var ju så bra, så rent, det skulle ju vara vi. Sexton år var det vi.
Jag blev kär i en annan och Bitter jag vet fortfarande inte vad som är värst att lämna eller bli lämnad. Ibland känns det som man är offer för sina egna känslor.
Men sorgen är ofrånkomlig. Den måste vi igenom. Ingen är förskonad.
Tänker på dig. kram
Jag är besviken. Det var du som tvivlade, ifrågasatte, funderade och reflekterade. Det var du som skulle få sätta ner foten. Inte han. Det var du som hade bollen men det var han som snodde den. Du tog ansvar för dig själv och dina relationer. Det gjorde inte han. Du borde fått välja. Jag är besviken.
Jamen att berätta öppet om sina känslor och vilja ha ärliga svar är väl också att sätta ned foten. Visst ska man stå på sig och inte låta sig bli körd med. Men Bitter är ju inte en sådan man bollar omkring med. Hade hon stoppat undan sina jobbiga funderingar hade LB o Bitter förmodligen fortfarande varit ett ljumt par. Det finns ju ett o annat omkring oss. Kanske livet ut. Och det hade ju inte varit bra. Bitter ska inte har ngt ljummet. Det ska spraka och flämta.
Tack snälla ni för stöd och kommentarer. Jag är ännu inte död och tyvärr lär jag väl överleva detta också. Jag hade helst låtit bli.
Anonymous: Man borde alltid lyssna på sin intuition, men det är ju svårt ibland, när man vill och hoppas. Och aldrig vill ge upp. hur pissigt jag än mår så är jag ju ändå glad för det bra jag fått av honom. Framförallt att få lov att vara så här kär, för första gången. Nu gäller det ju bara att bli det igen, i någon som tycker likadant.
Anna: jag lider med dig. Jag vet ju precis hur det känns, ur båda perspektiven tyvärr. Och nu har jag i alla fall mitt facit, det gör så sjukt mycket ondare att bli lämnad. Att lämna någon är också oerhört smärtsamt, jag trodde länge att det faktiskt var värre, att medvetet såra någon, men nu vet jag vad som gör mest ont. Att förlora den man älskar allra mest utan att kunna göra något åt det. ta hand om dig och se till att bli lycklig.
Fredrik:Jag veeeeeeet. Jag är också besviken, fast kanske allra mest på att han faktiskt medvetet har valt bort mig ur sitt liv. Hur kan han? Mig? Nästa gång jag träffar någon ska det bli en person som kan ta ansvar för både sina egna känslor och andras. Finns sådana?
Åh gudars. Det är svårt, jag vet. Lider med dig. Men du vet ju, du överlever, du kommer fixa det! Du är värd mer.
Om att vara kär betyder att förlora dig själv i någon annan så kommer det att sluta illa, believe me I've been there. Ingenting är värt det, händer det en gång så ser man till att det inte händer igen. Är själv i ett bra förhållande nu och jag har inte tappat bort mig själv, tvärtom ! Kom ihåg att du ALLTID är älskad vännen, säg det till dig själv oavbrutet, som ett mantra !
Anonymous 2: Skönt att höra om ditt nya sunda förhållande! Verkligen! Frågan är var och hur man träffar den där personen som får en att må bra.../har letat länge...
Hej
Jag vet hur det känns. Är lämnad sen i mitten på juni. Allting föll, allt jag trott, allt jag kännt mig säker på. Tar det fortfarande dag för dag. Ångest och ensamhet är mina nära bekannta. Men jag ska överleva. Vet inte hur, men jag ska. Hoppas du mår bättre.
/e1in
Skicka en kommentar
<< Home