Nästan på väg till Barcelona

Idag verkar jobbet faktiskt ha kommit igång lite, har haft fullt upp hela morgonen, vilket känns jätteskönt, men får smärre utbrott över folk som inte respekterar mötestider, dvs min chef som missade vårt möte I morse med en timme. Inte konstigt att jag inte kommer igång med arbetet.

Foten är som den är, säkert två veckor till på kryckor, och jag börjar bli riktigt less på det.

Sitter nu och planerar/fantiserar om Barcelona, och är ofattbart lycklig över att jag bara ska jobba fem timmar till innan jag går på semester igen. Längtar efter att sova länge imorgon, packa lite och sen sticka iväg. Och där är det varmt även om det kanske kommer att bli lite molnigt under helgen. Men vad gör det. God mat, gott vin, goda vänner och en ond fot. Och fem dagar ledigt inte att förglömma. Enda nackdelen är väl då ångesten som kommer att hovra över mig, eftersom jag vet att då, efter detta, är det dags för verklighet igen. En väldigt lång sådan. Tänkte jobba med positivt tänkande istället så att hösten blir något att se fram emot.

Och jävla Loverboy. Varje gång han hör av sig faller jag tillbaka och ligger och fantiserar om återförening. Det gör det så mycket svårare att släppa honom. Längtar efter ett rejält avslut. Längtar efter att inte tänka på honom, oavbrutet.

Är tillbaka på tisdag med Barcelonarapport. Är tillbaka i verkligheten för evigt på tisdag. Amen.