Nu är det defintivt slut på skärgårdstiden

Nu är jag slutligen tillbaka i stan och på jobbet, vilket inte roar mig ALLS. Jobbet har fortfarande inte kommit igång, det verkar som om det tror att jag ska kunna mina arbetsuppgifter av mig själv. Så jag surfar runt lite och hoppas på bättre tider. Ingen har tid att hjälpa mig heller. BLÄ. Men jag har bestämt mig för positivt
tänkande, det håller ju inte att sitta här och sura ihop.

Den söta lilla foten är fortfarnade bandagerad och tål inte att användas mer än mycket korta stunder. Mina armar och händer är ledsna över att ta sig fram långa sträckor på kryckor och jag önskar mig just nu allra helst någon som har lust att komma hem till mig och städa. Ska bli väldigt spännande att se hur jag klarar av Barcelona på kryckor.

Sjukskrivningsveckan var i alla fall fin, uppassning av mor och far samt några otroligt soliga dagar på bryggan med syster och nya vännen A. Det var väldigt sorgligt att säga farväl till landet igår. Idag sitter jag med rödbränd näsa.

Jag trodde ju att jag på sätt och vis kommit över LB, jag hade i alla fall bestämt mig för att jag klarade att leva mitt liv utan honom. I lördags natt, vid två-tiden, får jag ett sms av honom. Då sitter han på landet och väl druckit ett antal glas vin och blivit lite sentimental eller vad vet jag, och skriver dels lite allmänna fraser samt, ”vill bara säga att jag tänker på dig”. Jävla asshole. Precis som han skrev för ett år sedan och sedan bestämde sig för att han var kär i mig. Jag befann mig dessutom exakt på samma plats när jag läste det, på sovloftet i skärgården. Och jag är en förnuftig flicka, som inser att han bara var sentimental, och inget annat, men en liten liten del av mig själv började hoppas. Och dessutom har jag bestämt mig för att vad som än händer, så är det förhållande vi hade inget jag någonsin vill ha tillbaka. Och ändå. När jag svarar igår kväll (hur foten mår) får jag ett neutralt vänskapligt ointressant skitmeddelande. Så då brast fördämningarna. IGEN. Vad faaaaaaaaaan. Så helt plötsligt befinner jag mig ett antal steg tillbaka och har inte min trygga beskyddande skärgård omkring mig som tar bort den värsta oron. Varför måste han göra så? Roligast är nog ändå att han inte har en aning om att det var en repris, sånt har han ingen som helst koll på. Och som det sårar mig. Ska maila och be att han lämnar resten av mina saker till A, så kan hon ge dem till mig vid tillfälle.

Istället har jag fullt ansvar för mycket deprimerade och destruktiva vännen AM, som jag ska valla ikväll. Försökte be om lite sympati gällande val av plats, för att slippa hoppa så långt, men lyckades sådär, det blev en kompromiss, för det är ju faktiskt mer synd om henne. Jodå.

Ur ett ekonomiskt perspektiv är det åtminstone väldigt bra att inte kunna gå.