Tillbaka i stan

Ja, nu är jag tillbaka på jobbet igen efter min alltför korta två veckor i skärgården. Troligtvis blir det bara en halv dag lång sejour här, och jag misstänker att jag återvänder till landet med 17.07-bussen ikväll för en veckas sjukskrivning. Mitt i allt jävla elände bestämde jag mig förra onsdagen för en liten tur in till stan. Träffade A på Pontus by the Sea, som var vansinnigt överskattat, för vidarebefordran till Berns lite senare (För att jag hoppades på att få träffa Loverboy. Det gjorde jag inte. Tack och lov.). I alla fall, vi drack vansinniga mängder vin och jag blev uppraggade av massor av människor, det händer ju vanligtvis inte, så det måste verkligen stå desperat singel i pannan på mig. Nåväl, efter för mycket vin, där jag mot slutet blivit gråtmild och skickat snyft-sms till LB fast jag inte får, skildes vi åt. Åt varsitt håll. Cyklandes. Jodå. Någonstans i höjd med Medis känner jag att jag nog kommer att ramla. Och det gör jag med besked, min högra fot viker sig dubbel, alltså inte i leden utan på mitten. Det gjorde så sjukt ont att jag inte trodde att det var möjligt, och då hade jag ändå nästan två flaskor vin i kroppen. Men jag blir räddad av en fantastisk man, som hjälper mig och vill sätta mig i en taxi, men jag ska ju klara mig själv och envisas med att stappla fram stödd av cykeln. I höjd med Blekingegatan svimmar jag av smärtan, rakt baklänges med bakhuvudet i asfalten. Så får man hjärnskakning.Innan jag vaknat upp har min räddare slängt in min cykel i en taxi, burit in mig och dirigerar den sen hem, ett helt kvarter innan hjälten betalar och bär upp mig i lägenheten, gör ett isförband och lämnar sitt nummer. Makalöst, att det finns sådana goda människor!!

Vid det laget är jag nästan borta av smärta, och ringer syrran som kommer och kör mig till SÖS. Klarade mig från såväl skall. som fotfrakturer men fick en kraftigt stukning av de inre ledbanden i foten istället. Upptäcker på sjukhuset efter all smärtstillande jag tog att jag skurbbat halva kinden, att det runnit blod från örat, att bulan i bakhuvudet är som en apelsin, satm ytterligare ett antal bulor, blåmärken och skrapsår. Men inget allvarligt. Av detta har jag nu lärt mig två saker: 1. cykla inte full 2. köp en jävla hjälm. I flera dagar efter fick jag ångest över tanken på att jag kunde ha dött om jag fallit annorlunda. Jag vill inte dör.

Sen blev jag körd ut till landet igen och fick kunglig uppassning av min fina familj i tio dagar i strålande solsken innan jag var tvungen att åka hem igår. Känner mig dock inte alls särskilt bra, har ont i foten, är yr i huvudet och helt färdig. Har dessutom inget att göra överhuvudtaget på jobbet så troligtvis sjukskriver jag mig om någon timme för resten av veckan.

Sådan var semestern - solig och smärtsam. Har tänkt en del på LB men det känns lite bättre hela tiden, vissa dagar gråter jag en del men börjar känna att jag nog fixar det här. Vi sms:ade lite efter olyckan och han var gullig, omtänksam och orolig - men inte kär och nu förstår jag ju att han inte kommer att bli det, och att han inte varit det särskilt mycket eller intensivt under det senaste året. Jag tror att han gärna villa vara det, vara normal och funka som andra, men det håller ju aldrig i längden. Jag är fortfarande inte glad, men jag är i alla fall inte ledsen.