likadant som vanligt

Har dödstråkigt på jobbet, det finns inget för mig att göra nu och nästan alla mina kollegor är på semester. Hatar att inte vara sysselsatt och ångra lite lite att jag inte jobbar kvar på det gamla stället. Bortsett då från att jag hade varit tvungen att konfronteras med Loverboy varje dag. Jag är nu avundsjuk på mina gamla kollegor som får se honom hela tiden, även om det inte roar just dem. Vill så väldigt väldigt gärna att han ångrar sig för det är ju oförståeligt att det har blivit så här. Även om det ju blir lite bättre för varje dag som går så undrar jag när jag ska sluta sakna honom. Tycker inte att det är rättvist.

Var barnvakt hela helgen åt min fantastiska systerdotter medan hennes mor arbetade och hennes far byggde ett nytt tak till deras hus. Hon är så väldigt söt och snäll och gjorde det möjligt för mig att ta det väldigt lugnt. Det var ganska skönt att vara där och att hålla mig någorlunda sysselsatt, jag är bara lite ledsen över att jag inte njuter av sommaren som jag borde, att jag inte tankar tillräckligt inför hösten och vintern. Vad jag längtar efter att njuta av vardagen igen.

Det är så sjukt svårt att förstå att jag aldrig mer ska få vara i hans famn, aldrig mer ligga i hans säng eller umgås med honom. Tanken att någon annan kommer att få göra det får mig att vilja kräkas. Det känns som om mitt liv är på väg att gå totalt åt helvete, att jag tittar på medan det sker och att jag inte ens försöker göra något för att hindra det. Nu måste jag försöka att hålla mig själv sysselsatt så att jag inte tänker så mycket. Jag får inte tänka mer. INTE.