Går livet vergkligen vidare?

Jag sitter i mitt kök, med mitt allra första bredband och äter gamla mjuka digestive blandat med pinjenötter. Vilket är ganska gott faktiskt. Det finns ju ingen mat hemma, har överhuvudtaget inte kunnat tänka på sådana saker och insåg precis att jag faktiskt var hungrig. Det händer ju inte hela tiden nuförtiden.

Jag befarar att bloggen nu verkligen kommer att göra skäl för sitt namn - bittrare har jag nog aldrig varit. Var och hämtade alla mina saker hos LB igår, (han var inte hemma) och det var något så fruktansvärt, jag skakade i hela kroppen och trodde inte att jag skulle klara av att ta mig därifrån. Tack och lov hade jag ju kära I med mig som hjälpte och stöttade mig. Sen sov jag över hos henne, hade nog inte klarat en ensam kväll ändå. Han hade möblerat om hela sin lägenhet och det luktade... bara så mycket LB.

Jag vill att det ska vara över nu, jag vill inte lida mer men efter bara elva dagar kan jag nog tyvärr inte vänta mig några under.

Nya jobbet blir nog bra men är lite tråkigt nu i början eftersom jag inte har så mycket att göra. Men alla är trevliga och snälla mot mig.

Och jag har varit en duktig flicka och bara hört av mig till honom två gånger under den här tiden och tänker inte göra det igen. Har idag fått en styrketräningsinstruktion på gymmet, har slutat röka på dagtid (kvällarna är för sorgsna och ensamma för att göra det fullt ut, men vänta bara), och jag har färgat håret också. En ny Bitter kommer snart. En stark, hälsosam, utvilad, skitsnygg, glad och lycklig person. Jag längtar efter henne. Hon ska bli nöjd.

Nightie.