Neråt igen

Gick på stan en sväng med L och hör att det ringer i min cykelkorg men missar att ta samtalet. Vi stannar för att lyssna av meddelandet som kom – från Loverboy, och medan jag lyssnar ser jag honom precis framför mig. L och jag följer efter lite medan jag funderar på om jag ska gå i fatt honom vilket jag också gör på Stureplan. Och han var så söt och snäll och rar och så underbar. Det var verkligen min pojkvän som stod där, men ändå inte. Vi kallpratade en del om midsommar, nya jobbet och lite annat och jag var så skakig och nervös och kunde knappt möta hans blick. Han tyckte att jag var fin i håret och sa att han hade tänkt på mig. Evil – jag önskar att han bara kunde vara elak och otrevlig så att jag åtminstone kan få lov att vara arg. Han frågade även om vi skulle äta lunch en dag men då höll ju jag på att smälla av – hur kan han tro att jag skulle vara redo för att sitta en hel timme med honom, och småprata. Vilken planet lever han på? Men uppenbarligen vill han ha någon sorts kontakt med mig – jag vill inte det – ingen annan kontakt än som hans flickvän och så blir det ju tyvärr inte. I framtiden kanske det blir annorlunda, men den framtiden ligger långt fram i tiden. Långt.

Sen stod vi bara där och tittade på varandra och jag började bli ledsen och kände mig väldigt obekväm i situationen. Då säger han att han också är väldigt ledsen, men inte lika ledsen som jag så klart och då kan jag inte hålla mig längre och börjar NÄSTAN gråta. Jag skrynklar ihop ansiktet, biter mig i läppen och gör en fantastiskt insats, för inte en tår kommer från mina ögon förrän vi har skiljts åt. Han frågar om jag vill att han ska gå och jag kan bara nicka för min röst bär mig inte längre. Så han går åt sitt håll och vi åt vårt och jag ser hur han vänder sig om och tittar på mig två gånger. Kan han inte bara ångra sig och inse att han inte kan leva utan mig?

Det var en överjävlig upplevelse, för jag insåg att vad jag än försöker inbilla mig, så är det lång tid kvar till jag är botad från det här. Jag saknar honom så vansinnigt mycket. Han är liksom för snäll och gullig mot mig nu så i mitt dumma naiva hjärta spirar ändå lite lite hopp. Idiotiskt.

Sen gick L och jag till Kung Carls terrass och jag själpte i mig 4 glas vin på en nanosekund. Det blev en något vinglig promenad hem, men L höll mig sällskap och beskyddade mig från onda människor. En fantastiskt terrass, som att sitta på någons balkong i stekande solsken. Helt perfekt. När jag kom hem sms:ade jag Loverboy om en skjorta jag glömt som han skulle leta fram åt mig, utan några andra ord än de som bara rörde den. Hans svar löd ”Jag letar fram den! Har varit ute på sjön med g och åkt båt samt druckit kaffe. Kram”. Hur konstigt är inte det! Det är som när vi var tillsammans, små meningslösa sms om vad som skett, förutom att de då brukade avslutas med puss istället för kram.

Jag vill ha honom tillbaka, denna 14:e dag i helvetet.