Onda ömma muskler (framförallt hjärtat)

Kunde inte jobba hemifrån idag eftersom den jävla datorn inte var enablad för min hemmamiljö. Spya. Detta innebär för min del att jag inte kunde sitta i mysbyxor och jobba, måste äta fet utelunch med mina kollegor, inte hinner tvätta och städa undan innan semester som jag hade tänkt hinna med under tiden. Oh well.

Jag är åtminstone smashing idag inför begravningen, inser att begraningsutstyrslen är min naturliga höst outfit, svart pennkjol från Filippa K, svart t-shirt, dito, samt mörkgrå kofta (Bianca) från Dagmar, killer-heels, stor vit sidensjal samt svart kuvertväska. Måste hinna ut och köpa tunna svarta strumbyxor också innan vi åker till kyrkan. Det var sommarens modeblogg det.

Var och tränade igen igår, både styrka och yoga och jag tog i så mycket under styrketräningen att jag föll ihop hela tiden varje gång vi gjorde ”hunden” på yogan, eftersom jag hade så mycket mjölksyra i armarna att jag inte kunde stödja mig på dem. Det känns idag kan jag lova. Är lite stressad över bristen på träningsmöjligheter under semestern men ska i alla fall ta med mig yogamattan så att rörligheten upprätthålls (eller snarare skapas)! Efter begravningen skall jag och kära far gå ut och äta någonstans och dricka lite vin, det blir någonstans runt Skanstull men har inte ännu bestämt var. Dricker konstigt nog väldigt lite alkohol under denna sorgeperiod, det brukar annars vara ett säkert knep för att skingra problemen en stund och för att kunna somna ordentligt, men som jag skrev igår styr min kropp helt själv och verkar tack och lov inte behöva någon alkohol just nu. Det är mat som gäller. Men nu känner jag mig faktiskt lite sugen på ett glas vin eller två i solen med mannen i mitt liv – daddy.

Så fort jag fokuserar ordentligt på något annat försvinner sorgen och oron åtminstone för en stund. Träningen är bra, och jag tänker inte ge upp förrän jag har en mördarhård kropp. Har köpt säsong 2 av 24 och tittar på den på kvällarna och det skingrar en del det också. Men fan alltså, hur lång tid ska det ta. Imorgon firar jag fyra veckor som miserabel singel. Insåg igår att om han skulle ändra sig som borde han ha gjort det redan, nu har det gått så lång tid att han har vant sig vid ett liv utan mig. Det är helt sjukt, jag kan inte identifiera mig som singel. Singel?? Jag är 31 och vill ha barn.

Men under över alla under – jag flirtade med en kille igår. Helt otroligt, jag ville väl mest kolla om jag kunde och det gick rätt så bra. Vi var ute hos en kund och jag var där för att iaktta hur de jobbade och det var en kille i min ålder som såg väldigt charmig ut som jag stod och pratade med ett tag – en sen lämnade jag mitt kort – vilket han inte har någon som helst användning professionellt. Inte för att jag vill att han ska höra av sig – men det kändes ganska bra att kunna göra det. Och jag drömde inatt att jag var tillsammans med en annan kille. Ja, små steg går också framåt…