usch ledsen

Jag lider svårligen på mitt nytt jobb just nu. Jag har ju inte varit särskilt munter den tid jag varit här, utan snarare oengagerad och förkrossad. Dels har det varit väldigt lugnt och få har kunnat sätta mig in i arbetet, och dels har jag varit synnerligen ointresserad själv. Det enda jag velat göra har ju varit att ligge hemma och sörja. Och nu i början av den tredje veckan är jag rädd för att jag, med en sådan start, inte kommer att kunna bli intresserad eller engagerad av den här tjänsten. Det började så fel och det känn totalt meningslöst. Jag längtar efter gamla jobbet, att ha en roll, och mycket kunskap, och tillhöra det där stora sammanhanget. Samtidigt skulle det ju vara ohållbart att jobba kvar eftersom LB fortfarande är där. Men jag längtar tillbaka, precis som jag var rädd för. Och jag hoppas verkligen att det är övergående, och att detta kommer att faschinera mig snart. Annars har jag nog gjort mitt livs största misstag.

Livet går ju vidare utan LB, men det är inte kul, jag klarar mig väl lite bättre för varje dag som går och inser att jag så småningom kommer att ha kul igen men det tar sån förbannad tid. Hade jobbet känts roligt hade jag nog kunnat engagera mig där. Det enda jag känner nu är att jag vill härifrån. Men igår kväll kunde jag ändå kännas lite trivsel med livet, kom hem efter en helg på landet med K, där vi legat på bryggan i solen och läst böcker, och var så där varm och mjuk man blir i kroppen av att vara i solen en hel dag. Jag städade hela lägenheten och gick en timmes snabb promenad innna jag duschade och åt middag. Och det härliga var nog den där känslan av tillfredsställelse, utmattning och renhet som är så skönt. Då var det bra att kunna komma ihåg att vissa saker i livet ändå är OK.

Jag längtar till när bloggen och därmed mitt liv inte är så ledset och gnälligt längre utan sprudlande av glädje och lust till livet.