Going down

Jag vet inte riktigt vad som orsakar det bakslag jag upplever nu, de senaste dagarna har varit fruktansvärda. Såväl igår ocm idag har jag suttit på jobbet med tårarna forsande utmed kinderna och jag har haft fantastiskt mycket ångest. Det har ju känts lite lite bättre innan detta, men nu känns det nästan lika illa som de allra första dgarna igen. Ångesten gör mig väldigt rastlös och får mig ut i motionsspåret på långa snabba promenader. Det känns som om kroppen behöver få ut det på något sätt. Jag kompenserar visserligen promanderna med ost och cigaretter, men håller mig förvånande nog ganska långt ifrån alkoholen. Skumt, förra sommaren klarade jag mig genom det värsta genom att aldrig äta men att dricka extremt mycket alkohol. Jag sov också väldigt mycket då, helst från sju på kvällen till nästa morgon, och de gånger jag inte kunde sova av mig själv tog jag sömntabletter. Det låter som en väldigt destruktiv metod men sanningen att säga så var den effektiv, det ondaste gick fortare över. Jag har ju nu inte valt metod, varken då eller nu, utan bara gjort det min kropp har sagt åt mig, vilket denna gång innebär ganska mycket träning, inte så mycket mat, men hyfsat onyttig, att jag inte somnar när jag kommer hem utan tvingar mig att vara vaken till läggdags, ganska lite alkohol och cigaretter så klart. En del av detta leder mig nog på rätt väg i framtiden medan andra kanske inte gör det. Har ju tänkt sluta röka och har hållit uppe under dagarna men jag kan verkligen inte motivera mig just nu, det känns som det enda roliga i mitt liv överhuvudtaget. Jag skjuter på det några veckor till. Jag var nämligen så väldigt duktig igår men bröt senare ihop på kvällen i en ångestattack och då kändes rökningen som det minsta problemet.

Jag är så himla rädd att detta med LB, samt det nya jobbet som just nu inte känns bra överhuvudtaget, ska leda till att jag får tillbaka min depression som gjorde att jag var sjukskriven i åtta månader för 3 år sedan. Jag känner igen vissa symptom, och jag är väldigt väldigt rädd för att det ska hända. Jag vet att träning som frigör endorfiner kan i lindrigare fall hämma uppkomsten av depression, och jag hoppas att, om det är en sådan, att den är i sin linda och att alla träning kan stoppa den. Det gör det också lättare för mig att motivera träningen. Fast det enda jag vill just idag är att ligga i sängen och gråta.

Jag insåg igår att det jag sker runt omkring mig nu ÄR livet. Jag går och väntar på att något skall hända, efter saker att längta till, och ser fram emot SEN, när allt är bra och roligt och sådär. Plötsligt förstår jag att livet är det som är nu, den mat jag äter idag, det jag gör på min fritid, de intressen jag har och det jobb jag har. Det var en sorglig tanke, jag insåg att jag är tvungen att uppskatta det jag har. Jag vill bara ha LB.

Idag kommer hans ansikte, röst, kropp och lukt framför mig hela tiden, vad som än sker är en association till honom. Jag hoppas innerligt att den här dagen till slut snart, jag orkar inte mer just nu.