Måndag morgon och LB fortfarande i mitt huvud
Måndag igen, och jag hoppas att den blir lite mer givande än de tidigare arbetsdagarna här. Har lovat mig själv att göra en kraftansträngning för att bli lite mer sysselsatt, men den enda som kan sysselsätta mig nu sprang iväg någonstans för en timme sedan och jag väntar otåligt på att han ska komma tillbaka. Det blir i alla fall kundmöte med Wallenbergare på Prinsen idag, och det ser jag verkligen fram emot. Det innebär ju också att jag formellt tar över kunden och då händer det säkert lite mer.
I fredags kväll mötte jag K och söta T på Nytorget där vi käkade god middag på Roxy. T blev upphämtad av sin far vid sjutiden och K och jag fortsatte några timmar till, sen kom Babysister och eskorterade tant hem. Foten kändes bra i lördags så vi körde en alldeles för lång runda på stan, ville så gärna köpa något, som om det skulle döva sorg och ångest, men lyckades inte hitta något vilket var lika så bra. Vid tre-tiden kom andra syrran hem till mig och vi lagade middag som vi åt på innergården fram till vi tog en taxi till Zinken och Winnerbäck. Jag brukar verkligen älska Winnerbäcks konserter, det är alltid så mycket energi, men jag fick en släng av melankoli istället, så jag satt och grät mig igenom några timmar. Det är jag verkligen ledsen för, att jag inte ens kan njuta av Winnerbäck, vi köpte biljetterna i december och har sett fram emot det sen dess. Och ingen extra hjälp eller sittplats fick jag heller fast jag hoppade fram på kryckorna. Det var halvkul i toalettkön.
Och igår, då min fot definitivt sa ifrån, bestämde jag mig för att ligga i sängen hela dagen, med säsong 3 av 24 som sällskap. Det var ganska skönt och jag hann också med en frukost på Blå Lotus med systrarna, svågern och min prinsessbäbis. Någon gång på eftermiddagen får jag ett sms, och jag kände direkt att det var Loverboy. Så klart. Några meningslösa rader om vad han gör på semestern och att han hoppas att foten blir bättre. Vad vill han? Tror han att vi är bästa kompisar nu? Varför fortsätter han höra av sig? Hur medveten jag än är om motsatsen, letar sig ett litet litet hopp ändå in i hjärtat, vilket ger ytterligare melankoli. Jag önskar innerligt att jag kommer över honom mycket snart, har inte mer energi att lägga på den här sorgeprocessen.
I fredags kväll mötte jag K och söta T på Nytorget där vi käkade god middag på Roxy. T blev upphämtad av sin far vid sjutiden och K och jag fortsatte några timmar till, sen kom Babysister och eskorterade tant hem. Foten kändes bra i lördags så vi körde en alldeles för lång runda på stan, ville så gärna köpa något, som om det skulle döva sorg och ångest, men lyckades inte hitta något vilket var lika så bra. Vid tre-tiden kom andra syrran hem till mig och vi lagade middag som vi åt på innergården fram till vi tog en taxi till Zinken och Winnerbäck. Jag brukar verkligen älska Winnerbäcks konserter, det är alltid så mycket energi, men jag fick en släng av melankoli istället, så jag satt och grät mig igenom några timmar. Det är jag verkligen ledsen för, att jag inte ens kan njuta av Winnerbäck, vi köpte biljetterna i december och har sett fram emot det sen dess. Och ingen extra hjälp eller sittplats fick jag heller fast jag hoppade fram på kryckorna. Det var halvkul i toalettkön.
Och igår, då min fot definitivt sa ifrån, bestämde jag mig för att ligga i sängen hela dagen, med säsong 3 av 24 som sällskap. Det var ganska skönt och jag hann också med en frukost på Blå Lotus med systrarna, svågern och min prinsessbäbis. Någon gång på eftermiddagen får jag ett sms, och jag kände direkt att det var Loverboy. Så klart. Några meningslösa rader om vad han gör på semestern och att han hoppas att foten blir bättre. Vad vill han? Tror han att vi är bästa kompisar nu? Varför fortsätter han höra av sig? Hur medveten jag än är om motsatsen, letar sig ett litet litet hopp ändå in i hjärtat, vilket ger ytterligare melankoli. Jag önskar innerligt att jag kommer över honom mycket snart, har inte mer energi att lägga på den här sorgeprocessen.
posted by Bitter at 10:34
2 Comments:
Usch, det där när dom hör av sig kompisaktigt och tror att vi blir glada och mår bra av det är skit! Varje gång tror man att dom hör av sig för att dom saknar en. Kan du inte be honom att inte höra av sig annat än om han vill att det ska bli ni igen? Så kan ju du få ta kontakt sen när du är helt över om du känner att du har behov av honom som vän...
Så jäkla svårt det där.
Håller med maza. Skönast o lugnast så. Ett tips som har hjälpt mig när det är illa; 05.45 i P1 morgonandakt i tröstande ord från olika präster i vårt land. De gånger jag lyssnat kan jag alltid känna igen något o få styrka, tröst och bli lite lugnare o liksom tänka på det under dagen. Ord o tankar som håller o bär en fram på nåt sätt.
Skicka en kommentar
<< Home