Riva ner och bygga upp

Jag känner mig hyfsat stressad den här veckan, det är verkligen mycket på jobbet innan vår deadline 2 oktober. Extra jobbigt blir det när för mjig som inte kan jobbet riktigt bra ännu, ingen har ju tid att visa mig och jag känner mig rätt dum och okunnig när jag måste slänga mig efter folk och be dem om hjälp, hela tiden. Men det går i alla fall framåt, jag lär mig mer och mer och det börjar bli riktigt roligt. Skönt att inte behöva oroa mig så mycket över jobbet, även om jag helst hade låtit bli att jobba alls, det känns som om jag är i en uppbyggnadsfas, när min själ måste hämta sig från sorgen och få vara i fred, tycker att det är besvärtligt med människor och längtar mest hela tiden efter att få komma hem, läsa lite, städa lite och vara helt ifred. Jag städar och rensar nästan varje dag nu, och det är så himla befriande. Har faktiskt börjat ta tag i de sista delarna av min lägenhetsrenovering som fått ligga i träda i nästan ett år, eftersom jag hellre ville vara med Loverboy än att renovera. Men nu ser jag vad som behöver göras och börjar få lite lust till det igen. härligt. Och när idéerna kommer vill man ju helst sätta igång omedelbart... inget tålamod.

Insåg igår att jag troligtvis kommer att bli jättekär igen. Någongång. Och kom ihåg hur spännande det är. Och tänkte, vilken tur att jag har det framför mig!!! Det är fram till den tidpunkten jag ska renovera färdigt, både hemmet, själen och kroppen. Och sen vara hel. Shit, vad det kommer att bli härligt!