Jag är hel

Jag var lite sänkt efter Loverboy-debaclet, men det har nu gått över. Och jag är inte förvånad. Det är meningen att det ska kännas konstigt, och göra lite ont att träffa honom igen, och det är likaså meningen att det ganska snart ska gå över, när känslorna blivit sorterade. Jag är lite lättare, jag vill inte ha honom nära igen, och jag är tacksam över insikten. Men det betyder inte att jag inte saknar honom nära, eller idén om relationen, vår eller kanske en annan. Jag påmindes om hur det känns med bultande hjärta och nervositet. Lite om hur kärlek känns. Lite om hur det känns att vara någons närmaste, att tillhöra.

Men nu är det lördag, jag tillhör ingen, och nu mår jag bra av det. Jag har spenderat ett dygn hos syster E och min favoritbaby, ätit, kollat på film och sovit. Letat badrumsinredningar. Jag fyller mina tomrum med 2000-talets knark, förbättringar, förändringar, inbyggda badkar eller inte. Och varför inte, det får duga så länga, och under tiden kanske jag finner något mer meningsfullt.

Snart kommer A hit, vi ska titta på Greys anatomy i min säng, gråta lite, och möjligtvis äta ost. Lugn lugn helg, som uppladdning inför nästa, hysteriska.