Kurvan börjar luta uppåt igen

Jag är trött som satan och dessutom lite för destruktiv för mitt eget bästa. MEN, jag har jobbat som en iller idag, fått massor gjort, och då känns det fantastiskt fint att faktiskt göra. Ja det funkar ju då. Jag känner mig duktig och dagarna går. Men längtar hem till sängen och vilan gör jag hela tiden. Inga hardcore-sessions på stan alls. Orkar inte.

Men lite hopp om livet får jag ändå. Lite hopp om framtida karriär. Jag tänker på det, hela tiden. Och jag tänker åtminstone försöka. För jag kan.

På fredag äntrar syrran och jag Annexet för den årliga Winnerbäckkonserten. En fin tradition. Hon skall upprepa sin singel-i-stan-helg och hänga med mig några dagar. Men med henne blir det sällan hard-core heller, jag tänkte dock försöka lura med henne till Skånegatan efter konserten. Hehe.