Några hundra meter under jorden

Ja gode gud hjälp mig säger jag bara. Jag har inte legat under en sten i helgen jag har legat under hela LKAB-gruvan. Jobbångest så grav att mitt hjärta stannade till för ett ögonblick. Jag låg i frossbrytningar när jag skulle sova.

Och sen i morse, när jag kom till jobbet, var det inte såå jävligt. Det gick rätt bra, Jag städade och producerade. Och kände att jag nog står ut, ett tag till. Fram till lunch ungefär, då min enda kollega går iväg. Jag är lite trött på att alltid äta ensam så jag smyger efter. Och ser henne plocka lunch, hon ser mig är säger med stor förvåning: ska du äta lunch? Mmm. Så jag går och sätter mig där vi alltid brukar sitta och hon kommer inte. Hon har istället satt sig med aktiekillarna, iggat mig totalt. Det känns så fint. Jag är trött som fan på att äta lunch hemma varje dag. Och hon är på min shitlist. Forever.

Sen släpade dagen sig fram och jag längtade till min Skanstullsoas. Och om sju minuter kommer Sessan hit. Vi ska äta Jordärtsskockssoppa med Parmachips. Och det är fan så mycket bättre.

Och imorgon ska jag träffa kusinen, som jag nästan aldrig ser. Det är ok, hon är inte min kopp te, men snäll ändå. Så visst. Tisdagen har också ett syfte.