Hell, as it is

Welcome to hell day. Sa inte en röst när jag vaknade i morse, men det blev det ändå. Vid tio ringer min nya chef, ursinnig, och ger mig en rejäl jävla avhyvling för att jag inte är på jobbet. Jag jobbar hemma, försökte jag invända, men det är så jävla ansvarslöst och omoraliskt så jag fick packa mig dit snabbt som ögat. Och satt toute seule hela dagen med en chef som bara hatar hatar hatar mig. Jag måste dra, innan jag får sparken. FAN. Så jag hann i alla fall påbörja CV-skrivandet och snart kommer A för att hjälpa mig med det, fullastad med indisk mat.

Så jag höll på dö av sorg, rädsla och allt annat, och Sessan tyckte att det var dags för mig att sjukskriva mig. Tänker hålla det fortet ett tag till, så länge jag kan. Ska söka minst 30 jobb i helgen och hålla precis alla tummar som finns för att något händer. Men i alla fall, den gudomligt snygga DJ-snubben tycker så synd om mig att han plockar upp mig och tar med mig till Skybaren i Skrapan, bjuder mig på ett glas vin och kysser mig så att knäna nästan viker sig inför den mest magnifika utsikt jag sett sen Peterskyrkan. Ojoj.

Det lättade upp litegrann måste jag säga.
Men varför kan inte livet få vara lite rosenrött ett tag, utan bekymmer. Why, oh why.
Och jag undrar, ska jag också bli en sån där töntig romantiker utan bitter och cynisk-bepansring? Det vore läskigt. Det vore det verkligen.