Framåt, uppåt

Inte går det över alldeles så där. Jag tänker på det kanske tusen gånger varje dag. Vissa dagar, som igår, är det nästan outhärdligt, och andra är betydligt lättare, som idag. Jag har jobbat på, det har funkat bra idag, kände mig delaktig igen på jobbet. Hade långt fint samtal med kollega som har en egen livskris att hantera. Vi pratade om livet och det kändes fint. Men det är klart, ständig sömnbrist och en mycket stel rygg är klara påminnelser om att det gör ont i hjärtat också.

Igår var det synnerligen skitdåligt och jag försökte kompensera med burgare och vin på rival med min man. Det gick inte så bra, jag orkade inte prata om någonting och han blir frustrerad när han inte kan hjälpa. Det är som att det nya livet som jag ställt in mig på inte finns längre, och att det gamla livet, ja, det är inget jag är särskilt intresserad av längre. Som att jag är mitt i ett vacuum. Men jag har inte gråtit idag. Det är första dagen. Så någon form av framsteg är det allt.

Dessutom har jag börjat planera in saker, träffa människor, åka på resor. På en månad ska jag hinna till Budapest, Malmö och Tallinn. Det känns bra, just nu i alla fall. Framåt, uppåt.