En vecka senare
Det har gått en hel vecka och det känns som en evighet och bara några sekunder samtidigt. Jag har tänkt så många tankar. Många tankar om karma och att det här är rätt åt mig. Jag kan tänka rationellt, det gör jag nästan jämt, men i sådana här stunder finns det inte längre. Jag tänker att jag inte uppskattade den här babyn, den här graviditeten tillräckligt, jag bara klagade. Och fast jag VET att det händer 30% av alla graviditeter, att sannolikheten att vi får en ny baby snart är stor, så tänker jag att jag inte förtjänade den. Att jag inte älskade den tillräckligt. Men det gjorde jag, men jag var så säker, så förmäten. Jag var övertygad om att sånt här inte händer mig. Att jag stod över det. Att jag har för stora bröst och för breda höfter av en anledning. Att just det här är jag världsbäst på, som alla andra i min familj, som belöning för att jag får lida av kroppen i övrigt. Så självupptagen.
Och nästan alla vi känner har varit med om detta, eller känner flera som har det. Det är faktiskt en tröst, att det är vanligt och att samtliga vi hört talas om faktiskt har barn nu. Det hjälper men samtidigt är saknaden så stor. Vi skulle bli föräldrar i augusti och nu ska vi ingenting längre. Så många tankar om framtiden måste nu bara arkiveras. Om jag hade vetat hur det kändes har jag varit mer uppmärksam när andra berättade samma sak för mig. Så självupptagen, så omedveten om vilken framtid man bygger sig, som sen bara försvinner.
Nu städar jag och biter ihop. I morgon börjar resten av livet och när jag slutar blöda försöker vi igen. För jag blöder mycket. Och det har gjort sinnessjukt ont. Och när min man ska städa toaletten så tömmer jag papperskorgen på toaletten innan han gör det för det räcker om det bara är en som vet att vårt foster ligger där, i klumpar. Det räcker om jag vet det.
Och nästan alla vi känner har varit med om detta, eller känner flera som har det. Det är faktiskt en tröst, att det är vanligt och att samtliga vi hört talas om faktiskt har barn nu. Det hjälper men samtidigt är saknaden så stor. Vi skulle bli föräldrar i augusti och nu ska vi ingenting längre. Så många tankar om framtiden måste nu bara arkiveras. Om jag hade vetat hur det kändes har jag varit mer uppmärksam när andra berättade samma sak för mig. Så självupptagen, så omedveten om vilken framtid man bygger sig, som sen bara försvinner.
Nu städar jag och biter ihop. I morgon börjar resten av livet och när jag slutar blöda försöker vi igen. För jag blöder mycket. Och det har gjort sinnessjukt ont. Och när min man ska städa toaletten så tömmer jag papperskorgen på toaletten innan han gör det för det räcker om det bara är en som vet att vårt foster ligger där, i klumpar. Det räcker om jag vet det.
posted by Bitter at 16:19
3 Comments:
Lillhjärtat, vilka hårda ord till dig själv. Förstår att man tänker mycket konstigt men var snäll mot dig själv så är du snäll :)
Så himla hemskt, det som hänt, men jag tror stenhårt på att det finns medicinska förklaringar och att den ungen som ni får sen, för det vet jag att ni får, kommer bli världens bästa!
Tusentals kramar och omtankar.
Vet du? När jag läste din blogg och du var gravid då gillade jag dig så himla mycket, för du var precis så som jag tänkte att jag skulle vara. Liksom så där att man vill dricka vin och röka. Normal. Jag vet att det inte var ditt fel, precis som du vet, men det måste väl ändå vara okej att få tänka så om man nu tänker så, precis som jag är livrädd att jag kommer få missfall för att jag gjort en abort, för att jämna ut liksom.
Men du, vet du? Ni kan i alla fall bli gravida. Och den som kommer komma till er kommer att bli världens lyckligaste lilla bebis.
Frk Framtid: tack för dina ord och din omtanke. Jag vet att det förmodligen var ngt fel på fostret och att det var lika bra det som hände, men ändå gör hjärnan lite som den vill. Jag försöker vara snäll mot mig själv. Jag gör verkligen det.
Jenny: Vad glad jag blir över att du gillar! Jag förstår precis hur du tänker med aborten och missfallen. Så gör ju hjärnan. Jag vet att vi inte kunde göra något annorlunda, och allt det där, men saknade blir ju så stor att man vill hitta något att skylla på. Det är klart det går bra i framtiden, både för dig och för mig. Vill ju bara att framtiden ska vara här nu. Inte sen.
Skicka en kommentar
<< Home