Livet är nu, eller det fortsätter som det ska

Det har trots allt varit en vecka som gått väldigt fort. Jag har gråtit enorma floder, pendlat mellan avgrund och någon form av känsla att jag ska ta mig SAMMAN. En känsla av nystart och energi som är svårgreppbar. Men jag har läst, tittat på tv, sovit, gråtit, lagat fina middagar, oxfilér, humrar, dyra dyra viner, cigaretter i köksfönstret, en önskan av att normalisera livet. Men det var inte särskilt roligt. Det var det inte. Nu städar vi, tvättar, rakar benen, sånt som man gör på söndagar så att det ska kännas som en vanligt sådan, jag återvänder till jobbet imorgon, och nu ska det fan i mig gå bra. Nya tag, nya känslor, samma liv men kanske, förhoppningsvis snart en ny baby.

Och jag har en man värd mer än allt annat, som sörjer tillsammans med mig och som ger mig nästan allt jag behöver. Och snart kanske till och med allt.

Imorgon träffar jag min nya psykolog för första gången, hon som jag ska träffa tio gånger och prata mat och beteende med. Jag är försiktigt hoppfull. För jag kan nu nästan allt.