Varför kommer den aldrig?

Dagarna går och går, jag blir smalare och smalare. -7 kilo sen missfallet, old news. Men ändå. Och gravid verkar jag inte heller bli. Jag undrar hur många gånger till det kommer att gå innan jag får ett sammanbrott. Jag vill nu. För jag är gammal NU. Jag vill inte vänta, och det kanske inte ens är så att det går att vänta. Jag vet inte. Och jag fattar att det kan ta tid efter ett missfall. Men det hjälper inte ens det allra minsta lilla på min oro. Det är knappt så att min platta mage kan väga upp sorgen. Eller, det är klart den inte kan, men att jag kanske kunde försöka se saker från den ljusa sidan. Men det går inte.

Har funderat en del på insemination. LÄtt som en plätt att göra, kostar nästan inget heller, tror 2000 bara. Inga frågor. Men ändå, risken för att det blir flera babysar är rätt stor. Två kan jag möjligtvis tänka mig om jag verkligen verkligen måste. Men inte tre. Inte fler. Så jag vågar nog inte. Eller, jag väntar till i september. Då är jag nog beredd att överväga vad som helst.

För övrigt har jag varit på landet, druckit vin och solat mig alldeles rosa. Egentligen har jag gjort tusentals saker, de flesta roliga. Men allt kretsar kring en baby som jag inte får. Så jag berättar inget om det andra för jag har redan glömt det.