Min lilla farmor

Igår klockan 19.25 dog äntligen min farmor. Hon somnade utan att märka något, med massor av morfin i kroppen. De senaste fem åren har hon haft galloperande alzheimer och det var länge sedan hon visste vem jag var. Sina söner kom hon ihåg lite längre, men det var också ett tag sen. Hon blev 97 år. Då är det dags att dö, tycker jag. Pappa var där på eftermiddagen igår. Han satt och pratade med henne en stund, som han har gjort varje vecka. För honom är detta en stor lättnad. Dagar då han har hälsat på farmor är förlorade dagar, då orkar han inte göra något annat.

Jag tycker också att det var bra, att hon äntligen fick slippa ha ont, fick slippa vara förvirrad, fick slippa leva utan att veta vem hon är och utan ilskan över att ha blivit tvångsförflyttad hemifrån. Skönt. Och de sista åren har jag inte varit flitig med besöken. Tvärtom. Men det gjorde väldigt väldigt ont ändå. Jag har gråtit sedan igår och stannade hemma från jobbet idag. Jag saknar henne så. Jag saknar den där andra farmorn. Hon som var pigg, frisk och rolig.

Farmor och jag har alltid haft ett speciellt band. Jag var det första barnbarnet, jag bodde hos henne ibland,åkte upp till Stockholm och hälsade på varje lov. Vi åkte till Kanarieöarna och på finlandsfärja tillsammans. Gick på teater, bio, och farser. Ibland köpte vi pizza till middag fast hon lovat mamma att inte göra det. Det var hon och jag i så många år. Och nu finns hon inte kvar.

Jag hoppas hon är på något ställe där hon är jättesmal och kan äta kakor hela dagarna. Det hade hon gillat.