Förlossning

Några tankar om förlossningen också. För det första, jag ska föda på Södersjukhuset, om allt går som det ska. Dels har jag hört att det ska vara bra där (maten undantagen), dels är det nära hem. Praktiskt och bra.

Jag har tänkt mig en vaginal förlossning. Skälen därtill är något dunkla. Den främsta anledningen är troligtvis min mamma, som har väldigt bestämda åsikter om sånt här, och som själv var en sån där jobbig superkvinna som älskade att vara gravid, älskade att föda barn, som körde själv till förlossningen alla tre gångerna, som födde utan smärtlindring och som åkte hem i sina vanliga stlk 34-kläder. Alltså väldigt långt från mig (har inte haft stlk 34 sen jag gick i sexan, till exempel). Men jag har liksom fått det itutat att man ska göra det "på riktigt". Egentligen tycker jag inte så. Det finns inget på riktigt. Framför allt tycker jag att alla måste få göra det som känns bäst för dem själva. Och jag gör verkligen ingen skillnad på vaginal förlossning och snitt. Och ÄNDÅ, finns där någonstans en instinkt att försöka mig på vaginalt. Irrationellt och irriterande. Så, NOTA BENE, jag tycker både är lika bra.

Jag har funderat jättemycket på snitt, för att jag är skiträdd för smärtan och för att mina kontrollbehov skulle må mycket bättre av det. Jag är inte rädd för ingrepp, kirurgi eller att det skulle vara dåligt för barnet. Men det finns några skäl till att jag ändå inte insisterat:

- Konvalescensen - jag längtar ju mest av allt efter att bli rörlig igen, och jag är rädd för att vara dålig länge efteråt

- Jag har hört att det kan vara svårt att komma igång med amningen efteråt. Jag vill ju ändå försöka

- Jag har sett att det kan vara svårt att gå ner i vikt efteråt

- Ärret. Jag har så många ärr redan. Jag tycker det räcker.

- Någon slags idé om att jag ändå vill känna hur det känns.

En del rätt fåfänga skäl. Jag är fåfäng.

MEN, igångsättning innebär en ökad risk för snitt, så jag är rätt förberedd på att det kan hända. Det kommer inte vara hela världen om det blir så.

Som sagt, jag är kluven, jag önskade mig nästan att han skulle ligga i säte så att jag skulle slippa fundera på det. Eller att moderkakan låg fel.

Det enda jag verkligen skulle vilja uppleva är hur det känns när vattnet går, dels fysiskt, men framför allt den där känslan av att: NU!. Shit. Nu!?!? Men den går jag ju miste om med igångsättning också.

Och nu känns det viktigaste att få ut honom. Jag mår inte så bra. Skulle läkaren vägra igångsättning kommer jag att argumentera för snitt istället. Så att hon förstår att det jag är allra allra mest rädd för är att behöva ha det så här, en endaste minut till. Och det har jag svårt att tro att hon kommer att gå med på när igångsättning både är billigare och "säkrare".