Jag kan göra vad jag vill!

Fick ju en plats till halvmaran och bestämde mig för att försöka trots att jag aldrig sprungit längre än 13 kilometer. Ett försök kan det vara värt. Men kände mig väldigt osäker, 2,1 mil är sjukt långt. Men i fredags bestämde jag att jag skulle göra det, gjorde en plan för att springa 12 km och sen varva gång och löpning de sista nio. Jag var riktigt nervös innan men också verkligt peppad. Längtade efter att starta. Och se sprang jag. Och sprang som jag aldrig gjort annat. Vid tolv km kastade jag en mugg vatten i ansiktet och fortsatte. Vid 15 ringde jag mina föräldrar och sa att de behövde vara vid 19 25 minuter tidigare än planerat. Vid 19 hejade de och de behövdes för därifrån gick det bara på vilja. Hade ont i ben och fötter. Fick håll på upploppet men sprang hela vägen in i mål utan att stanna en enda gång. Och den känslan var helt fantastisk! Höll högre tempo än jag trodde också, 6,56 och slog eget rekord på milen. Det gick så bra. Och jag är vansinnigt stolt över mig själv och känner nu att jag kan göra precis vad jag vill. Nu handlar det bara om huvudet. Inget är för svårt. Denna eufori vill jag stanna i ett tag.

Längtar redan till nästa års halvmara, trots mörbultade lår och minst en blånagel.