När det är jag som är satan

För några veckor sedan, innan den stora förkylningen, var jag tvungen att säga upp en person. Avsluta hens provanställning för att det helt enkelt inte funkade. Och det är liksom så mycket värre än att säga upp folk pga arbetsbrist - nu är det BARA personligt. Som jag våndades inför detta. Det ÄR sjukt jobbigt, men jag fick tack och lov grymt bra stöd på jobbet, min chef gav mig en evighetslång kram efteråt och väldigt fint beröm från HR. Och det var bra, även om det inte är mig det är synd om. Det är mest synd om den jag sa upp - eftersom jag själv har blivit uppsagd vet jag hur JÄVLIGT det känns. Och det var nog det jag tyckte var jobbigast själv - att jag är den jävla människan som jag själv avskyr så mycket. Den stora baksidan av chefsskapet. Hatar.