2 april 2020

Idag råkade jag läsa lite nyheter och jag blir oerhört rädd när jag gör det. För alla som dör, för alla som förlorar jobbet, för all den misär och svårighet vi kommer leva i framöver. Flera av mina närmsta vänner har redan förlorat jobbet. Jag är lamslagen av skräck. Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska kunna hjälpa till. Varken mina nära eller andra i samhället. Vill bara gråta och har just idag svårt att känna något hopp inför framtiden.  Å ena sidan förstår jag att det blir vår och sommar och höst en gång till, att mina barn med stor sannolikhet kommer växa upp och behöva mig i många år. Att mina familj, min man och mina vänner kommer att finnas. Att samhället fortsätter på något sätt. Å andra sidan ser jag inte HUR allt detta ska kunna hända, och jag mår ju som bekant inte skitbra utan kontroll.


Å andra sidan nås jag då och då av en del positiva nyheter, hur folk sluter upp och hjälper till där det går, hur min syster distriktssköterskan sliter så hårt på sin vårdcentral, hur vår starka stat går in och stöttar. Har ekon inom mig av krispaket, värnskatter, massarbetslösheter från tidigare år. Jag har ju varit med förr. Och det har lyckats vända varje gång. Jag vet bara inte hur jag ska hantera tiden och livet under tiden.


Men innan jag kommer på det, innan jag svartmålar min egen framtid baserat på enbart ovisshet, tänker jag göra det jag kan. Fortsätta spara, och fortsätta konsumera. Försöka konsumera där det behövs mest, var det nu är. Men köper nästan allt lokalt nu, det som går. Mitt lokalsamhälle behöver förstås även mina pengar. Swishar till de initiativ jag nås av, som att rädda Skansen, eller pengar till att Pom och Flora kan bjuda vårdpersonal på frukost.


Längtar till hela familjen är helt friska, när Gunnels hosta är borta. Då vill jag göra nåt. Jag vet inte vad.