Så svår är kärleken

Exet hörde av sig till mig, och börjar med att be om ursäkt för att han gör det. Och jag dumpade honom! Han har i alla fall funderat ett längre tag och kommit fram till att jag är hans själsfrände, den han vill ha familj med och den enda han kan tänka sig att leva med. Anledningen till att han hörde av sig var att han kände att han skulle ångra sig hela livet om han inte gjorde det. Jag antar att han med detta vill att vi ska bli tillsammans igen. Mitt hjärta brister, jag tycker så fruktansvärt synd om honom, som tänker på mig så mycket, som saknar mig mer än allt och som inte verkar kunna gå vidare. Vi är inte själsfränder, har faktiskt lite svårt att förstå att han tycker så, för anledningen till att jag slutade vara kär i honom är att vi faktiskt inte har någonting gemensamt. Han är den mest fantastiska pojkvän jag någonsin haft, väldigt snäll och omtänksam och en väldigt god människa. Men tyvärr hade vi inget att prata om och ville aldrig göra samma saker. Vi hade det jättemysigt allt som oftast och trivdes bra med att gå omkring i joggingbyxor och kolla på film hemma, men det kan inte vara det enda som håller två människor tillsammans. Jag blir så ledsen när jag förstår hur mycket han saknar mig och skäms över hur lycklig jag är med Loverboy, som inte är en lika god människa, eller lika kärleksfull och omtänksam, men som däremot delar de flesta av mina intressen och som jag har en konstant intellektuell dialog med. Som stimulerar mig och ger mig energi. Det jag saknat. Vet inte vad jag ska svara honom, men hoppas innerligt att han glömma mig och hitta någon som verkligen kan uppskatta honom. Jag kunde inte det. Förlåt.