Tänkatänka

För ett tag sedan insåg jag att det faktiskt finns folk som läser här. Jag var ju medveten om att det skulle kunna ske, men förväntade mig det inte, särskilt som detta i sanning fungerar som en dagbok, som är lättare för mig att uppdatera än pappervarianten hemma. Allt jag skriver är väldigt personligt, rakt ur hjärtat utan tid för reflektioner och stavningskontroll. Plötsligt drabbades jag av det s k bloggsyndromet, att skriva för läsaren genom en ständigt växande prestationsångest. Måste jag göra stavningskontroll och vara rolig nu. Måste jag anspassa texten efter vad folk vill läsa? Så fort jag började fundera över innehållet här blev lusten mindre och inläggen speglade inte alls vad jag egentligen menade, så nu har jag övergivit tanken på att tillfresställa någon annan än mig. Bloggen startade ju faktiskt i somras, i ett word-dokument, eftersom jag var så ledsen och förtvivlad över min situation då, både med exet och Loverboy. Det var ett sätt för mig att kanalisera känslorna för att överhuvudtaget klara av att gå till jobbet. Och sen blev det blogg. Men jag lovar att försöka kolla stavningen i alla, efter att jag hamrat ur mig dagens känsloflod.