Så sjukt arg

Jag är så trött på obalansen och bristen i kommunikation i relationen till Loverboy att jag kräks. Jag är också väldigt trött på mig själv, och hur feg jag är. Igår blev jag så vansinnigt besviken på honom, med ovälkommen ångest på köpet att jag trodde att jag skulle bli helt galen. Igår var dagen då vi hånglade med varandra för första gången, för precis ett år sedan. Vi har tidigare skojat om att vi skulle uppsöka samma park och göra om det den här dagen men har var tvungen att jobba över igen, vilket jag väl kunde acceptera, jag vet ju vad som händer på hans avdelning nu. När jag ringer vid 9 på kvällen visar det sig att han kollar på fotboll (inte ens sportintresserad) på någon pub, tillsammans med sin kollega A, som han verkligen inte gillar. Det kändes ju rätt skumt men ville inte ta upp det på telefon så jag sa inget. Sen ringer jag två timmar senare och tror att han gått hem, men han sitter fortfarande där. Jag säger god natt och lägger på. Då ringer han givetvis upp och undrar vad som är fel (hur korkad som helst) och jag säger att jag blev ledsen för att han prioriterat så. Efter några sekunder säger han ” jag ville bara säga god natt igen, puss och sov gott” och lägger på-. HUR sjukt som helst, jag trodde att jag skulle dö av sorg, och att han skulle ringa senare men det gjorde ahan inte. Jag kan bara anta att han inte hörde vad jag sa, (det var rätt skramligt där) annars förstår jag verkligen inte vad fan han håller på mig.

I morse när jag vaknade var jag faktiskt rätt lugn och han har både mailat och ringt mig idag, och jag hade nästan beslutat mig för att skita i det, börja om med att alltid vara tydlig och våga ställa krav i framtiden istället, men efter att jag har skrivit det här är jag jävligt förbannad igen. Jag orkar bara inte hålla på att bråka igen, det räcker med en gång den här veckan. Jag tror att jag ska avvakta och se hur han hade tänkt sig att spendera tiden med mig.