Livet bara pågår, kanske vid sidan av

Ja, livet bara händer mig. Det pågår hela tiden, jag går upp halv åtta varje dag, är på jobbet halv nio, jobbar hårt (och nu börjar det faktiskt bli riktigt roligt), går hem klockan fem, går och tränar, går hem, läser en bok, surfar lite, går och lägger mig, släcker 23. Det bara pågår, men inget berör mig. Ibland hittar jag på lite roligare saker, igår åt jag fantstiskt god Gi-middag hos bästa gravida I. Det var mysigt, imorgon blir det middag hos bästa K. Minst varannan dag måste jag vara hemma, ensam, ladda och bara fortsätta vara. Skulle gärna vilja hitta på roliga saker, men orken och den egentliga lusten tryter. Men, det har börjat bubbla lite, någonstans därinne ligger det lite livsglädje som börjar ta fyr. Den vill nog inte ut, inte riktigt än, men jag är glad över att det känns som om den börjar komma tillbaka. Nästa torsdag ska jag ta ut och vädra den lite, exponera den för människor, och vänner. Jag tänkte försöka ha roligt.

Och nästa helg blir det en tripp till Luxemburg. Hoppas och ber att det ska bli lika kul som det förespeglats mig, men jag har mina aningar. Försöka ska jag i alla fall. Det inåtvända behöver vrängas ut en liten sväng, och jag hoppas innerligt att det ska uppskattas.

Jag tänker ju på Loverboy med jämna mellanrum, tyvärr oftast med en stor klump i magen, och tårarna nästan på väg. Men jag försöker tänka att jag ska förlåta honom för det han har gjort mot mig, det var inte avsiktligt och det är nog egentligen mer synd om honom. Jag är en relativt hel människa i förhållande till vad han är. Jag är trasig nu, och annars inte alltid tillfreds, men min grund är bra och stabil, och den finns där ändå. Även efter detta.